JensNordholm

1:a adventsfrulle med Elin

Idag känns livet som ett bottenlöst hål. Redan från sekunden då jag slog upp ögonen i morse kände jag den där knepiga känslan av övertygelse om att det kommer att vara en jävla skitdag och att jag inte borde gå upp. Jag ville ligga kvar där i sängen, känna mig jävligt ynklig, lägga all fokus på hur jävla pissigt jag har det och vara allmänt bitter på världen.

Jag valde att gå upp. Jag for till jobbet. Jag insåg när jag satte mig vid skrivbordet att jag har en jävla massa pappers-crap-jobb att göra men tänkte att det var lika bra, för då kan jag sitta här inne själv, vara bitter och göra ett jävligt tråkigt jobb när jag ändå har en pissdag liksom. Då slipper jag anstränga mig för att inte säga något dumt eller vara otrevlig mot någon eftersom jag inte behöver prata.

Så jag har suttit här på min stol och känt mig som precis som Sunes gestaltning av pappa Rudolf på arbetet då han bara sitter bakom ett skrivbord, vänder på papper o säger "mhmm - aha" hela dagarna långa.

Jag är fortfarande bitter. Jag vill inte hem för det är tråkigt. Jag vill inte vara kvar här för det är tråkigt. Jag vill inte äta för jag vet inte vad jag är sugen på. Jag vill inte prata med någon för jag vet inte vem jag vill prata med. Jag vill helt enkelt inte någonting. Jag är tamejfan helt viljelös idag. Inget känns bättre - eller sämre. Allt är bara grått. Dekadent.

Eller föresten, en sak vill jag. Jag vill lägga mig ner i sängen. Jag vill att någon jag tycker om ska ligga bredvid. Jag vill inte säga eller göra något alls, mer än att bara ligga där nära intill tills dagen, detta jäkla bottenlösa hål, tar slut.

Jag vaknade av mig själv strax före sju och kände mig till min förvåning ganska utvilad. Förkylningen har lättat. I alla fall till hälften. Solen skiner och nyheter om en sista riktig sommarhelg pumpas ut över hela landet. Jag visste att det skulle kännas bättre idag.

Ibland är det bisarrt nog ändå ganska skönt att vara arg & bitter. Igår kväll var det precis så. De flesta och det mesta jag började tänka på var jag jävligt sur på och jag var extrem sugen på att ta sönder något. Vad spelade inte så stor roll, bara något. Vad som helst. Jag satt i soffan o såg framför mig hur jag löpte amok i lägenheten, kastade och slog sönder allt. ALLT! Uppenbarligen har jag dock tillräckligt livlig fantasi för att tänka och fantisera handlingarna skall räcka som avreaktion och ventilering av negativ energi... och tur är väl det!

Drömmarna om elakhet som jag hade tänkt att drömma vände dock uppenbarligen under natten och förvandlades till motsatsen. I stället återupplevde jag i drömmen den bästa natten på hela året, eller kanske på ännu längre. Det var så fysiskt verkligt-, känslan, dofter, smak, beröring, att jag faktiskt blev förvirrad när jag vaknade. Hon var borta och jag var liksom på helt fel plats. Galet att en dröm kan kännas så verklig.

Idag känner jag mig hur som hellst helt urladdad på negativitet och dålig energi och är helt sjukt pepp på att sätta igång med arbetet som ligger i drivor framför mig här på kontoret...


Btw. Jag har inte rökt "dagtidscigg" på tre dagar (förra veckan gick inte eftersom jag var på "läger" o diciplinen helt försvann). Nästa vecka slutar jag helt på vardagar.
Jag har vart ute på springtur 4 gånger och ätit nyttigt OCH regelbundet (frukost, lunch, middag) senaste 1 1/2 veckan.
Jag har sovit minst 7 timmar per natt de senaste tre dygnen.
KARAKTÄR!

Okej. Jag är plöjtrött. Kom nyss hem från en ofantligt härlig dag innefattande Personaldag i skärgårn' med gött häng, massor av sol, bra diskussioner, bad och GÔTT käk. Därefter vinhäng med Elin samt lite spontana "på-spring" i Vitabergsparken och avslutningsvis en stor popcorn, två cola, en Elin och Harry Potter på Victoria biograf på Söder.

Resten får ni kanske veta senare. Nedan bjuds dock några foton.

Vad ska jag göra med min allra sista semesterdag för den här sommaren? Det är lite den som snurrar i huvudet nu. Jag har egentligen massor av saker som jag borde göra. Eftersom det är något jag borde göra är det givetvis en samling saker som pendlar mellan mindre tråkiga och sjukt jävla rav-tråkiga. Jag funderar därför på om jag kanske borde ha kul sista dagen på semestern. Dock är konsekvensen av det lika ohemlig som Zlatans värvning till Barcelona. Hela världen vet att kul = lite mer trött dagen efter. Om jag är trött i morgon kommer det bli jäkligt drygt att komma in i arbetet igen. Därtill kommer jag vara sjukt trött när jag kommer hem efter jobbet i morrn' och ska då dessutom ta tag i alla borde:n som jag inte tog tag i idag, för jag ville ha kul istället. Usch, vilken soppa!

Ytterligare ett alternativ som finns på valsedeln är att bara ligga o glo rakt fram, eller kanske blunda. Kanske ha på musik, eller inte och bara filosofera över saker och ting. Sådär näst intill i komastadie som man, eller i alla fall jag, ibland kan finna mig själv i. Men det är heller inget bra alternativ. Jag har för många "tänk om" på hjärnan nu. Det är något som etsat sig fast på min näthinna. En så bedårande syn som jag inte på någotvis tycks kunna blinka bort. Jag hör ett ljud fortfarande ljudandes i mitt öra. Ett ljud för ljuvligt för att kunna stängas av. Till och med den där doften tycks övermannat mitt luktsinne. Den är obeskrivlig. Den skulle inte passa sig någon annanstans än där den kommer ifrån. Och den kommer ifrån just där den är.

Crap! Jag är fan inte van vid att känna såhär. Osäker på vad fan jag ska göra. Jag tror det beror på den totala kollisionen mellan det rationella och förnuftiga och min vilja och intuition. De säger helt tvärt emot varandra. Att dessutom tänka på att det är fler än jag som det hela involverar gör ju det hela idiotiskt. En till som kanske känner än mer förvirring just nu. Varför lägger jag inte ner. Varför försvinner inte synen, ljuden, doften och det där svävande?

Dags att ta ett beslut om vad jag ska göra resten av dagen kvällen. Alla borde:n, ha kul, eller glo i taket?
Jag tror jag för en tid framåt väljer ingetdera, så har jag mött mig själv och mina viljor på mitten. Jag lägger mig i soffan, lyssnar på någon skön platta (Keith Jarrett tror jag, fast funderar på konserten i Bremen från 73) och flyger in i Mr. Urfe's värld av äventyr på Phraxos, den pittoreska lilla ön utanför Athens kust. Läsning kan ofta vara en helt sjukt bra meditation då svar är svåra att finna.

Fredag:
Buss Sthlm - Kstad 5h. En öl & hooking med Linn & Stina. Tåg till Arvika. Öl & Chill hos Markus med Karl-Johan och Bo. Efterfest tillsammans med ett stort glatt gäng samt en skyltdocka i mina gamla hoods, "Discokollektivet".
Skön kväll, härlig natt & den mysigaste morgonen på evigheter. Tack.

Lördag.
Mustigt Thai-krubb & Singha på Royal Thai. Förfest hos Markus med ett helt gäng göttepösar. Fortsättning på brôgga med Guinnes & Strawberry Daquiris. Gissningsvis blev det ravdyrt. Har fortfarande inte vågat kolla kontot. Kvällen blev dessutom jäkligt wierd då min käre vapendragare utan att checka av med mig tar ett beslut som på fler än ett vis vände lite bak&fram på kvällen. Efterfest åter hos Markus, vilken slutar med att jag & Karl-Johan sitter ensamma, ganska tankade på trappen, suger i oss cigg tillräckligt för ett helt regemente o snackar om livet. Inte som tänkt, men trevligt.

Söndag:
Välförtjänt bakfylla. Jag, Makus, Majkan & Karl-Johan styr "dagen-efter-häng-of-the-year" & handlar chips, glass, dricka och godis för nästan fyra hundra spänn, galet! Kvällen/natten spenderar vi i mer eller mindre i en hög i Markus vardagsrum tillsammans med alla kuddar, madrasser, täcken & annat mjukt vi kunde finna.  Plöjmysig natt som slutade med att alla fyra hade sjukt ont i magen av "munch-överdos" =P

Idag:
Till en början ägnade jag & Markus dagen åt att utforska något så spektakulärt som ingenting. Just det, INGENTING. Vi gjorde på kanske 6 timmar ta mig fan mindre än jag vid feber, ryggskott & huvudvärk gör på 10 minuter. I två, eller i alla fall en och en halv timme satt vi tillsammans med Karl-Johan på Sunday Café, drack kaffe o sa egentligen inte så mycket. Efter det gick vi o lämnade Markus 7 hyrda filmer på Nöjesbutiken och sa fortfarande inte så mycket. Sedan gled vi vidare i vad som en regnig måndagseftermiddag tycks förvandlas till "the dead city from hell", hamnade på Citycaféet's balkong, drack kaffe och fortsatte med att inte säga speciellt mycket.

Klockan var nu kring 18-tiden och jag kom genast på att jag glömt att äta något på hela dagen. Med tanke på gårdagens- och för den delen hela helgens konsumtion av mat o dryck kände jag att det var dags att äta något nyttigt. Något som innehåller lite näringsrikt stuff. Jag traskade då ner till Ica, fyllde en korg med diverse grönsaker, frukt, juice och grovt bröd. Strax därefter kom Arvid o plockade upp mig, Markus, Majkan, PA och Karl-Johan. Det var dags för vårt ultimata kvälls-event - Super Mario Cart tournament! Väldigt trevlig kväll. Den var mustig OCH hade karaktär, skulle man kunna säga, haha!

Dock kunde varken ölen, whiskeyn eller cigaretterna hålla sig ifrån mig. Det blev visserligen inte så många av någotdera och dessutom har jag fan fortfarande semester. Försvarstal nog! =D

Random:
Jag har idag beslutat mig för att vänta lite med min familjepåhälsning (Jag saknar er alla tokmycket, så ni vet. Det ska bli skönt att ses!) i Jkpg/Mullsjö och sparar det till slutet på Augusti då jag tydligen ändå ska ner på Klassåterförening sedan 9:an. Två flugor i en smäll, så att säga...
Detta gör att jag nu fick några oplanderade dagar till övers innan jobbet åter kickar igång. Vet ännu inte riktigt vad jag ska göra. Kanske stannar i Arvika några dagar eller så åker jag hem till Sthlm igen i morrn eller onsdag. Är faktiskt jäkligt trött på tåg-, bil- & bussluffande nu. Usch!
Nåväl, det spörs.

När man som jag är uppväxt i ett litet, litet samhälle och har spenderat, i alla fall halva sitt liv, ute i skogen, byggt kojor, klättrat i träd, busat och härjat (Jag hade till och med min första fylla ute i skogen) eller vart med farfar i torpet (vårt sommarställe) och hjälpt till att slå åkern med lie, sätta potäter eller målat om husen (ladan, ve'boa och torpet) med Falu rö'färg...
Då blir det liksom en väldig skilldnad och kontrast när man helt plötsligt sitter i en höghuslägenhet i Farsta, en av Stockholms alla betongdjungler (dock en av de fina varianterna) och ser ut över asfalt, köpcentrum, betong och mer asfalt.

Dock är det till en tröst att alla gator här i Farsta, ironiskt nog och nästan som av ett omen, är döpta efter Värmländska place. Jag & Jon bor på Molkomsbacken. Men i samlingen finns även Arvikagatan, Lysviksvägen, Östmarksgatan, Rottnerosbacken, Sunneplan och så vidare.
Hur som helst så har jag byggt upp en saknad av skogen och naturen, men på något vis uppenbarligen stängt undan saknaden, ungefär som om den vore jobbig att tänka på så jag i mitt omedvetna eller undermedvetna stängt av tanken.

Igår upplevde jag dock något helt fantastiskt. Det var även då som jag upptäckte min otroliga längtan till naturen. Jag tror liksom att vi skogsfolk behöver den för att kunna leva. Eller i alla fall för att inte tappa bort sin identitet. Det är som vatten för en växt eller som syre för oss männsikor och djur. Igår blev jag vattnad. Igår fick jag luft.

Vår balkong här på Molkomsbacken har soltid från ca 13-tiden fram till solnedgång. Innan dess är den helt skuggbelagd och inte alls så attraktiv. Igår var det ett strålande väder och inte ett moln på himlen redan från tidig morgon. Jag bestämde mig då för att ta en promenad, få lite sol på näsan och dessutom utforska Farsta och inte bara dess big ass köpcentra.
När jag kom utanför dörrn' såg jag mig om (vi bor liksom på en höjd, så utsikten är ganska bra) och funderade över åt vilket håll jag skulle traska. Söder, betong. Öster, betong. Norr, betong. Väster, lite skog skymtades långt borta. Valet var som ni förstår inte svårt.

Jag spatserade iväg på min upptäcksfärd, ivrig och nyfiken på vad jag skulle hitta. Jag korsar en stor väg, går under en tågbro, går förbi fotbollsklubben och ett antal fotbollsplaner och kommer fram till Farsta gård. Här tar vägen slut. Av ren nyfikenhet går jag in på en liten stig som leder runt om godset. När jag kommit runt på baksidan, till den enorma bakgården ser jag den där nere. Glittrande. Strålande. Den helt fantastiska sjön. Den är omgiven av skog. Skog, skog och åter skog. Jag skiner upp och börjar ta mig ner mot den. Nu är jag i vildmarken. Det är som en svensk djungel. Jag andas djupt in lukten av fauna och flora.

Brännässlor, syrén, viol, fläderblom, skogslera, algblommning, sjövatten samt alla andra växter och skogens ting bildar tillsammans en obeskrivligt härlig doft. Det kan tänkas vara som att snorta en rejäl lina amfetamin (för att avromantisera storyn lite). Jag kände på en sekund hur energin började bubbla. Jag ville hoppa, studsa och rusa rakt in i skogen. Gärna kasta av mig alla kläder och göra något konstigt läte. Dock är jag tråkigt nog en alldeles för civiliserad ung man för att förverkliga min känsla.

Jag kunde inte sluta gå. Jag ville bara ha mer. Se mer. Känna mer. Jag gick ner i en dal, över en kulle, klättrade upp för ett litet berg och där stannade jag. Nu var jag nära nära sjön. Den flöt omkring där, precis nedanför mig. Den återspeglade det starka solljuset som fick den att se ut som ett hav av guld. Jag såg en gammal träbro längre bort. Den ledde över till något som senare skulle visa sig vara en ö. Givetvis var Indiana Jens tvungen att utforska. När jag kom ut till mitten av bron stannade jag. Satte mig på räcket och såg ut över den vidsträckta sjön. Jag såg totalt 8 svanar. Alla med ett antal minisvanar tätt i följe. Familjeutflykt, javisst! Jag satt där och solade ganska länge innan jag fortsatte över till andra sidan.

Det var då det hände. Det var då jag fann dem. Det blåa guldet. Blåbär. Hela skogen var full med blåbär. "Uhh, jag säger bara det UHH" va gôtt! Jag satte mig ner bland buskarna och plockade. En näve, en till, en till, bara en till... Nyplockade blåbär är ju typ det godaste ever. Jag älskert! Jag kände lite att jag aldrig ville lämna skogen, sjön, bron, svanarna och blåbären. Jag ville bygga en koja och bosätta mig där ute på ön. Jag önskar nästan att jag hade vart lite mer som Robinson Crusoe och gjort'et.

Eftersom jag nu sitter här, bakfull o jävlig med min svarta macbook i famnen, skrivandes i bloggen förstår ni ju att jag tillslut lämnade skogen. Men dit ska jag lätt gå igen alltå. När jag kom hem blev det en snabb dusch, sedan for jag efter en snabb sväng förbi systembolaget och vinshopping in till Vitabergsparken och mötte upp Jon, Nazanin, Ida och Jossan. Sedan anslöt även Elin och Åsa. Jag, Jon och fem underbara, halvgalna kalaspinglor. Fest-eliten var nu samlad. Vinet flödade och vi fann oss efter en tid i ett moln av ganska grovt och högljutt sex-snack. När vi blev medvetna om hur o-hemliga vi var och att alla som satt runt omkring i parken uppenbart hörde oss brast vi ut i ett asgarv... sedan fortsatte vi.

Då solen började dala och parken inte längre var så attraktiv traskade vi hem till Ida och satte oss på hennes takterrass med utsikt över hela stan, vattnet och Grönalund. Festen fortsatte och fyllan eskalerade. När alkoholen tog slut var det dags att dra vidare. Vi ordnade gästlistor på Rocks och gled dit. Det var ganska folktomt, viket absolut inte var någon nackdel... mer yta till oss att härja på, liksom. Kring två-snåret hoppade jag och Åsa in i en Cab och drog vidare till... [trumvirvel] Stureplan! Ja, du läste rätt. Stureplan. Inte mina hangarounds, men, så blev det. Det vansinniga festandet fortsatte och jag minns faktiskt inte riktigt vad som hände. Någon gång kring 6- eller 7-snåret var jag hemma i soffan i Farsta med Jon bredvid mig i alla fall. Vi delade på den sista folkbärsen som fanns kvar i kylen, lirade ett set backgammon och däckade.

The End.

Okej, tredje inlägget idag, men det dyker upp så viktiga saker att behandla. Se bara:

Jon fick tydligen så sent som idag höra talas om att det finns de som inte viker, utan knycklar ihop toapapper. Alltså när de gör nummer två. Jag har tidigare läst och hört om dessa knycklare, men antaglien alltid tyckt att det låter så befängt och knasigt att jag aldrig ens reflekterat över det hela. För att citera min käre sambos tycke om det hela:
"Det är ju som att öppna chipspåsen på långsidan, ungefär"...
Jag tycker liknelsen är slående och håller således helt med. =P

Det vi båda nu undrar över är om det på allvar är sant. Finns ni knycklare verkligen där ute på riktigt? Om det är så att du är en av dom så kan du väl, snälla, ge dig tillkänna i kommentarsfältet. Givetvis får du vara helt annonym, om du vill. Vi behöver verkligen veta, svart på vitt, så att vi kan lämna ämnet och gå vidare i livet.

Eller föresten, om du har något annat att erkänna, något du gör som är utanför normen, så gör gärna det!

/Jenka & Jompa.

Är en aning bakfull idag. Detta trots att jag inte drack mer än fem pils. Dessa fem öl gjorde mig dock bra mycket mer slirig än väntat. Efter att ha vart sjukskriven från semesterfyllan i tre dagar, under vilka jag sovit dåligt, ätit dåligt och givietvis mått dåligt var alkoholens effekt kanske inte så märkvärdig - även att mängden inte var så stor.

Det blev en jäkligt trevlig kväll igår. Spontan. Oplanerad. Plöjrolig!
Alla planer gick i stöpet så kvällen slutade med att det endast var jag och Jon hemma i soffan. Dock är vi ganska fenomenala på att roa oss ändå och har nästan alltid jävligt roligt i varandras sällskap. Ett, tu, tre - så var vår egen lilla fest igång. Vi lirade oerhört många set backgammon, bjöd varandra på musik och roliga videoklipp, snackade mängder med skit, plöjde i oss öl och diskuterade våra känslomässigt knepiga, eller rättare sagt underliga, situationer vi båda på olika vis men ändå på samma gång hamnat i.

Trots en liten, men gnagande huvudvärk och trötthet är jag riktigt nöjd. Nöjd i själen. Det var fett att ha lite kvalitéts-tid med Jon igen, vilket vi inte haft på väldigt länge eftersom båda är ute och flänger åt olika håll stup i ett. Särskillt nu under semestertider.

Jag går också runt med en kännsla av att något är på gång. Det är något som håller på att hända. Något stort. Något härligt. Exakt vad vet jag inte, men det känns sådär gôtt ändå. Jag får helt enkelt vänta och se...


Jag vill avsluta med något helt fantastiskt. Jon har i dagarna hittat Malax TV's (ni som inte vet vad jag pratar om, sök på Malax TV på Youtube) riktiga sändningar, streamade på nätet. De som finns på Youtube är ju ihopklippta av ett gäng roliga skåningar som vill skoja lite. Men detta är den helt riktiga sändningen...
Sjukt lokal, lokal TV. Enjoy:

Så, efter nitton avverkade och tjugoen (!) återstående semesterdagar har jag mellanlandat hemma i Sthlm igen. Jag sitter nu och försöker utvärdera och tänka tillbaks på vad som hänt det senaste. Jag måste erkänna att tillbakablickandet är lite dimmigt här och där, men en sak vet jag dock - den hittills gångna ledigheten har vart helt otroligt bra!
Känns som om jag hittills hunnit med väldigt mycket och framförallt träffat sjukt mycket gamla vänner från både när och fjärran som jag inte träffat på väldigt länge. Det är kul att stöta på vänner som jag inte träffat på flera år och höra om vad som hänt sedan sist och hur det för somliga (mirakulöst nog =P) ordnat upp sig. Det är skönt att veta att det går bra för många som för bara några år sedan inte hade de bästa framtidsutsikterna.

En sak att konstatera är att det än så länge blivit mest härjande & köttande under semestern. Det började med ett fantastiskt sjöslag i skärgårn', fortsatte med en galen weekend på Metal Town i Gbg. Därefter en tok-vecka på det lilla baluns som årligen äger rum i den pittoreska staden Arvikas folkpark, sedan avslutades första semesterhalvleken i helgen med en riktig svängom i Karlstad.

Nu när jag sitter här i soffan i Sthlm och snorar känner jag mest av allt två saker.
Ett är att jag lämnade något kvar i Värmland som jag kanske inte borde lämnat bara sådär. Eller jag borde i alla fall tagit reda på bättre om jag borde lämnat det. Jag undrar...
Två är att jag är lite trött och sliten. Jag behöver lite ompysslande och mys. Jag längtar ut i skogen, ut på landet. Jag längtar efter en varva-ner period innan jag med dunder och brak, pompa och ståt skall tacka av semstern för det här året.

Så här:
Solen skiner. Det är varmt. Då och då smeker en lätt svalkandes sommarvind förbi. Några småfåglar kvittrar lekfullt. Ett och annat bi surrar ihärdigt fram. På avstånd hörs fiskmåsarnas gälla skri. Jag stannar upp. Sträcker mig efter glaset som står i gräset bredvid mig. Farmors hemmagjorda flädersaft med tre isbitar och ett sugrör. Jag suger i mig av sommaren.
Jag ställer tillbaka glaset i gräset, lägger mig bekvämt ner och gungar återigen lätt igång ett lugnt, harmoniskt pendlande. Hängmattan som är uppknuten mellan kastanjeträdet och äppelträdet är en riktig sommar-oas. Jag slår åter upp sida nittioåtta i John Fowles "Illusionisten" och försvinner in i en annan värld, långt, långt härifrån.

Så. Exatkt så känner jag för just nu. Hämta mig någon och ta mig dit. Snälla!


Det här blir lätt den bästa konserten i år, kanske för alltid;
Fleetwood Mac,
lördag 10 oktober 2009, kl 19.30.
Se: You can go your own way - 1977

Lördag. 23:e Maj.
13 kronor i fickan - noll på kontot.
2 dagar till lön.

Slutspurt!

Det kryper. Kliar. Spritter.
Jag håller emot. Jag håller emot hårt.
Nästan så jag blir svettig.
Men jag vet att explotionen är nära.
Överskottsenergi!

Någonting håller på att göra mig galen. Nog för att jag brukar vara energifylld, rastlös och alltid behöva något att göra, men nu är det fan extremt. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Jag skulle behöva vara på en plats där det är okej att krama ur all jävla energi. Att springa runt, hoppa, studsa, och bete sig som ett rabiessmittat vilddjur ett tag.
Som Taz. Den galna, Tasmanska djävulen, ni vet.

Men nu sitter jag här. På kontoret. I Stockholm. På Skanstull. Utanför dörren väntar Götgatan. Förmodligen skulle jag bli inspärrad ganska fort om jag skulle börja krama ur denna hysteriska, bubblande energin där ute.
Det känns helt enkelt inte som en bra plats för Taz-agerande.


KFU)="Uijglkwjiorwq)=#)#=q?"=#)=(#%(FJKLdfajpjlkjiofajKLU=#")(%=Q"?"#nm,lgasj!
HJKfahJKÖ7=)/=%#(?=(QKLbvklsÖGU)="=?!Ngi0+?`"¤!!!

(kanske inte så välformulerat, men än dock en perfekt beskriving av känslan)

/J

Det är stökigt. Väldigt stökigt. På golvet trängs högar av nytvättade kläder tillsammans med random spridda smutskläder, några LP's, förpackningar av olika dess slag samt smuts & dammtussar.
I köket är situationen nästan den samma. Dock lite annan karaktär på själva stöket. Det hade antagligen uppfattats som galet och knasigt att ha smutskläder, LP's och nytvätt i köket. Förpackningar däremot... ja, enough said.

Helt enkelt så är det som det brukar vara då veckan lider mot sitt slut och lägenheten under sex dagar sällskapats av två trötta och utarbetade/fulla/bakfulla grabbar, samt deras vänner som sporadiskt trillar in under veckans gång. Precis lika vanligt som det är att det är stökigt sista dagen i varje vecka är det att känna känslan av: "åhhw nej, jag borde men vill/orkar inte!".

Söndagar är ju faktiskt, i alla fall för mig, avlastningsdagen. Alltså i fredags kanske jag tänkte att "hmm, ska jag städa undan lite...? - äh, jag gör det på Söndag".
Lika så är det med en hel rad viktiga mail jag har att svara på, några samtal jag borde göra, borde gå till miljöstationen o kasta glas, papper osv, etc etc.
Jag skjuter alltså helt medvetet upp saker som dyker upp under veckan till söndagen och varje söndag är det samma problem. Ni vet; "åååhw, jag borde, borde, borde" och så är söndagen inte längre lika attraktiv som den säkert kan vara för er som inte samlar saker på hög. För er som med gott samvete kan ligga o vila hela dagen, eller göra precis det ni vill...

Nåväl, jag får prova att skapa mig en helt "borde-fri" Söndag framöver. När jag blir vuxen. För viss är det väl väldigt vuxet att inte samla saker på hög o skaffa sig "borden"?

/J

Pank. Har inte mina möbler. Lite småsjuk. Just nu tråkig lägenhet. Inga instrument. Har inte mina skivor... Jag sover på en lånad madrass och har inte ens mina egna sängkläder.
Just nu har jag i stora drag endast två bag's med kläder och min svarta MacBook.
Det är fan inte alltid lätt att gå runt o känna sig nöjd & glad i den situationen.

För att ändå försöka göra mig lite glad igen började jag fundera över vad jag har att se fram emot då jag inte jobbar häcken av mig på kontoret.

I morgon: Improvements till lägenheten genom IKEA-shopping.
Torsdag: Till Richard & hämta resterande kläd-bag's samt en av mina gitarrer.
Fredag: Kolla in MamaKin's Gig på Bengas Records på Drottninggatan @ 5pm.
Frekväll: Sthlm - MamaKin's singel- & tillhörande video-release på Harry B.
Lördag: Karlstad - MamaKin's singel- & tillhörande video-release på Ankan.
Söndag: Åter Sthlm. Får förhoppningsvis med mig gitarr #2 hem.
Nästa vecka: Extraledigt - Kristi himmelfärd.
Näst-nästa vecka: Lön, Måla om i lägenhet.
29:e-31:a: Hämta alla mina skivor, köksprylar, sängkläder, kuddar, lampor, instrument, tyger, gardiner, trä-persienner, böcker & övriga möbler i Arvika & Karlstad... MEGA!

...Sen är det fan bara att knyta upp håret, dra på flip-flopsen, thaibrallorna, linnet, ett par solbrillor och gassa för då är'e sommar på heltid!

Så jäkla illa är det ju trots allt inte!

Nu sitter jag här helt allena i Vårberg, lämnad åt ensamheten. Jon for till Arvika några dagar för att repa och Oscar rymde iväg till Gävle. Att vara själv är enligt min mening fruktansvärt ostimulerande och tråkigt. Min sociala karaktär är aldeles för dominant för att jag ska kunna njuta av ensamhet en längre period.
Visst kan jag ibland tycka det är skönt att kunna ägna mig åt bara mig själv, men då snackar vi för min del om några timmar. Inte två dagar!
Får klura ut vad det ska bli av denna kvälll. Funderar på att ringa Steffe och bjuda in mig själv på Rocks kanske.
Nåväl, om någon av er läsare är i Sthlm & känner er sugna på att hitta på något, antagligen något av festlig karaktär så hör gärna av dig på nr 0738 393513.

Nu ska jag städa. Fy fan vad skoj!

/J

Tack (arbetsförmedlingen)!

Ni som kontinuerligt läser denna blogg vet att jag för någon vecka sedan drabbades av ett helt bisarrt orturs-hyl (Hyl = ? Kolla HÄR!)
Jag blev gång på gång överrumplad av en hel rad incidenter och jobbiga händelser. Värst av allt var att jag inte på något vis kännde att jag förtjänade att drabbas, ens av något av dem. Jag har fan varit en bra människa & inte gjort någe dumt på länge nu.
Karman spökar!
Eller så är det helt enkelt så att vi lever i någon form av poängsystem, vilket gör att jag alltid bör ligga kring en 10:a i lycklighet. Om jag skulle bli för lycklig måste något olyckligt hända för att mentalt tvinga mig tillbaks och händer något olyckligt måste snart något bra hända. Dock är det ju i sådana fall så att om denna teori skall kunna appliceras på mig måste även detta lycklighetssystem vara prekognitivt. Det kunde alltså förutspå att något alldeles för lyckligt skulle hända mig denna gångna helg, så att jag i förväg utsattes för lite extra otur bara för att hålla mig på plats i en jämn nivå. För inte fan ska man väl få bli för lycklig utan att det på något vis går åt pipan, eller!?

Hur som haver, det jag i detta inlägg vill förmedla utöver ovanstående flummiga rader är att jag alltså hade en helt sjukt bra helg. Nästan oförskämt bra! Innehållsrikedomen dessa tre gångna dygn var långt över gott & blandats ynka 7 sorter. Det var till och med över Aladdin-askens 11 sorter. Helgens förutsättningar skulle snarare jämföras med karamellkungens sortiment kring 200 sorter och helgens innehåll blev alltså en påse juvliga favoritbitar.
Det blev hårdrock, bärs, shots o fylla. Det blev Soul, käka mat & mysa. Det blev nya vänner, brudar o snubbar. Det blev snack, skratt o kramar. Favoritbitar helt enkelt.

Tack ni som hjälpte mig hitta favvobitarna
och tack ni som hjälpte mig käka upp dem!

Det var juvligt!

Det visar sig vara så att mitt bud på den där jäkla biljetten som jag inte ville ha blev överbudad.
Det verkar också som att jag vinner Sthlm-Kstad-biljetten med 19.15 tåget för en alldeles utomordentligt resonabel summa pengar.
Det kan också vara så att om man är i bekräftelsebehov och läser mellan raderna i den kommentar jag tidigare fick idag så verkar det som att det visst finns ett dejtingintresse där ute, och att hoppet inte alls är helt kört för mig. Kanske att det är åt andra hållet felet ligger, det finns dom som vill men som inte vågar? Nåväl, för att släppa på spänningarna lite så kan jag tala om att jag inte bits, förutom på begäran då förstås.

Återigen visar sig alltså Karman stämma. Jag är ju fan snäll o trevlig.
Jag förtjänar ingen sån skit...


hm, undrar vad jag kan ha gjort för hemskt för att kunna bli av med telefonen.. damn!

Jag plockade ju förhelvete upp ett packe cigg som någon droppa på tuben igår, skyndade fram till snubben som tappat det, knackade han på axeln och återlämnade hans förlorade Marlboro Light's. Tillägg också att jag är fattig som fan, och dessutom är Marlboro Light's mina favourite cig's man! Men istället för att stjäla det återlämnade jag det.
Så nu undrar jag bara vart fan Karman har tagit vägen?

Fan, fan och åter fan!
Detta just nu välanvända ord besitter i skrivande stund egenskaperna hos ett adjektiv. Aldrig tidigare har detta ord med sådan extravagant perfektion beskrivit mina känslor. Det är så jäkla bra att jag måste ta tillfället i akt och skjuta av en skottsalva till...
Fan, fan och åter fan!

#1 Bara någon dag innan jag skulle flytta iväg till vår kungliga huvudstad sket det sig med extraknäck, vilket givetvis medförde att finanserna inte riktigt nådde upp till förväntad nivå.

#2 Köper SL-månadskort, 690 kr... vilket jag uppenbart inte kommer använda på ca 2 veckor. uuuuh!

#3 Jag upptäcker att jag har en hyra som släpar efter... ännu mer oväntade minus i kassan.

#4 Tappar bort mobil på Ica i vårbergs ghetto. Alla nummer försvinner och min kontakt med omvärden krymper (amen to internet & facebook)... och dessutom behöver jag givetvis köpa en ny lur.

...och nu (#5), till råge på allt så lägger jag bud på fel jävla tåg på Tradera!!! Buden är som ni kanske vet bindande och går inte att ångra... så nu sitter jag här, nedskitad i min egen bitterhet, blänger på traderas hemsida och trycker kontinuerligt på "uppdatera" och hoppas att någon skall ha lagt ett högre bud än jag så jag loosar den jävla biljetten!


Ps. Min vän Jon har btw försökt att trösta mig o min nyblivna singelhet med att helt offentligt och publikt lägga ut en tävling där vinsten är att dejta mig, alternativt dubbeldejt med mig och Jon. Hysterin och entusiasmen kring tävlingen har hos er brudar vart så hög och påfrestande att jag funderar på självmord... Tack för det tröstande försöket Jon, det var ju fint!
Tack för alla röster flickor, ni boostar verkligen min självkännsla!