JensNordholm

Spenderar min eftermiddag- eller kanske mer korrekt, tidiga kväll i solen på balkongen, tillbakalutad i en stol med benen upplagda på en annan. I vinylspelarn snurrar Keith Jarret - The Köln Concert. Till en början tänkte jag återgå till att sjunka in i böckernas värld, men insåg snabbt att det är en omöjlighet när denne fantastiske, helt surrealistiskt grymma pianolirare läger sina magiska fingrar på flygelns tangenter. Det går inte att hålla fokus och koncentration på något annat än att sväva iväg, bort från allt när denne otroliga begåvning tar ton.

Denna njutning skänks till er, precis som jag, musiknördar där ute;

Flera irriterade och enligt mig uppenart mindre musikaliska vänner har under dagen tjatat på mig om vilken låt jag talar om i föregående inlägg... Jag vill inte nämna några namn här och hänga ut personer bara för att de inte hört den slående likheten mellan Edwin Starrs "Twenty - five miles" och AC/DC's versriff i TNT, men Henric (Malmqvist), det trodde jag inte om dig, av alla! Det är nästan så du borde sälja din AC/DC-biljett och skämmas en aning...
Därmed inte sagt att jag inte tycker om dig ändå broder!

Detta är ett original från Motown 1969.  Vilken låt som är lik i "riffet" behöver knappast nämnas....

Anja & jag  hade inget att göra igår kväll och kände oss uttråkade. Vi drog ner till stan, drack en bärs på "Systrarna" och gick efter det på bio.
Var & såg Twilight. Om man frågar mig var den sådär. Lite för "mysig" och flickig på någe vis för min smak...
Anja skulle dock ge den starka rekomendationer!
Om du känner dig ful och har ett knackigt förhållande ska du ge fan i att dra med-/bli med-dragen av -din flickvän på denna. Hon kommer garanterat bli smygkär i Vampyrsnubben!

I lördags var vi för jävla trötta på alkohol och kände att vi skulle pröva något annat. Det blev bio tillsammans med Johanna och Jonas. Allvarligt talat så hade jag faktiskt inte alls några större förväntningar. Jag har aldrig vart så jäkla förtjust i bio utan tyckt att soffan hemma är jävligt bra. Man kan pausa när man vill, man kan äta vad man vill hur man vill, man kan sitta hur man vill och till och med lägga sig ner om man vill... ja, you get it. Dock blev det asbra. Jag har inte vart på bio sedan jag var på Pirates of...1 i Borås för ca 4 år sedan. Filmen var as-kul! Den var fylld av "röka-på humor", vilket är skoj. Alla som har en positiv erfarenhet av att bli stenad kommer garanterat skratta... inte för att jag vet något om det, men en kompis sa det..

Bottom line - Se den!

Jag förstår om det upprör, gör ont och känns jävligt fel för somliga av er att jag råkade skriva att det var Mr. Christer som sjöng om teddybjörnen fredriksson... det var ju faktiskt Lasse Berghagen. Jag ber om ursäkt för detta misstag men sitter fortfarande kvar och undrar vad skillnaden mellan dessa två herrar är (någon?). Jag menar, smörigt leende, en djup manlig ton i rösten, Förr - högklackade pjucks, utsvängda brallor, tokskjorta med krås, en knasig kavaj över det och smetigt, vågigt bakåtkammat hår... Nu- Helkostymer, galen slips och i övrigt samma...
=D

/J

Klockan har i ett kick snurrat fram till strax innan noll-ett-noll-noll och måndagen har glidit över till tisdag. Jag sitter här i Davvas vardagsrum och är just nu helt jävla mållös... Det mina öron & ögon nyss bevittnat har lämnat mig med ett bubblande illamående i maggropen samt en kännsla av obehag. Jag känner mig smutsig, äcklig och våldtagen. Min själ är våldtagen.
Om jag i denna stund vore allena skulle jag kunnat tro att jag överreagerat lite på det jag nyss skådat, men nu är fallet så att grabben som sitter i soffan bredvid även han är likblek, darrig och våldtagen i både ögon och öron. Om jag känner efter ordentligt så kan jag nog även ana smaken av bajs i munnen, även att jag varken druckit eller ätit något... (david har inte ens släppt en fis så det kommer inte från inhalering heller).

Så, vad fan är det egentligen vi nyss lyckats se och höra (klicka på bilder nedan för förstoring... och spana in. fy fan!)...



Jo, den här förbannade jävla dansbandskampen som SVT sänder just nu. huuugha, vilken resa! Som för i stort sett alla männsikor på vår jord har dansband inte heller undgått mig. Man kan givetvis början på Book's "ABC", man har heller inte undgått Torgny Melins "I'm a dansbander..." och man har hundratals gånger hört smöriga Christer sjunga om den där förbannade "Teddybjördnen Fredriksson" och le sitt smöriga leende som får varenda kärring över femtio att smälta, bli pigg i bäret och lämna spår efter sig resten av kvällen. Jag har överlevt dessa stunder, trots att jag faktiskt tror att dansband satt endel djupa spår i min sköra rock n' roll själ som med all säkerhet på något vis givit mig någon form av psykiska men.

Hur som haver... ovan nämnda har jag ändock överlevt. Jag har blivit snart 24 jäkla år, trots att dansband är så komersiellt att det lurar kring varje hörn och när som helst, likt en samuraj i natten, kan hoppa på en och sakta stypa en till döds.
Dock vet jag nu inte om jag kommer att klara denna natt efter vad jag bevittnat. Det här tar alla rekord i att vara det mest vedervärdiga som ställts på en scen, och framförallt visats i allmän TV sedan gud fan vet när!

Om någon ur Larz Kristerz någon gång skulle läsa detta så måste jag bara berätta för er:
- Ni vet väl att Eilert Pilarm är på skämt?

Så, det var sjukt skönt att lätta lite på mitt nu så tunga, söndertrasade hjärta... Nu behöver jag en nattcigg, jävligt bra rock och sedan krypa ner i sängen med min skönhet, och hoppas på att detta kan hela min själ.
Morgondagen är ännu väldigt oviss och läget är kritiskt, men med fröken fortuna på min sida vaknar jag med endast en svag känsla av självdestruktivitet, självmordsbenägenhet och kallsvettningar.
Dessa hinner nog dock gå över till min 35-årsdag då posttraumatiken hinner ikapp, ger mig en stroke och jag tar ett sista, för livet besudlat andetag.

Tack Larz Kristerz!
/J