JensNordholm

1:a adventsfrulle med Elin

Tonårsrebell - ett ord skapat och använt av vuxna i alla generationer. För visst är det så att barn och ungdomar riktar sparkar mot allt det de vuxna säger. Vi blir rebeller och gör uppror mot den värld våra föräldrar jobbat så hårt för att föda och uppfostra oss in i. Vi sparkar mot knutarna som binder, bara för att vara upproriska.


Jag tror inte att vi sparkar för att vara rebelliska och få uppmärksamhet. Vi sparkar när det går upp för oss att vi blivit uppfostrade i en lögn hela livet. När det går upp för oss att våra föräldrar egentligen inte vet ett skit mer om världen och livet än vi gör. När det går upp för oss att de inte har alla svar. De har bara accepterat världen. Slutat fråga. Slutat bry sig. De har fogat sig till det som finns innanför den mur de än gång reste runt om sig och de har svårt att förstå att det är deras jävla mur i deras liv. Jag har inte bett om någon mur i mitt.


Jag tänker fortsätta sparka.

När vi människor blir rädda för något så blundar vi och önskar mest av allt att det ska gå över och försvinna. Vi vill ha tillbaks livet precis så som det var innan vi upptäckte att det fanns något att vara rädd för. Vi bygger en hög mur omkring oss, fortsätter leva vårt gamla liv bakom den och låtsas som om det som skapar rädsla utanför inte finns och aldrig funnits.

Men ingenting förblir detsamma, som det var. När du står bakom muren är du inte längre densamma som den du var i ditt gamla liv. Det är du i ditt nya liv med en mur runt om dig. Valet du har handlar inte om att du kan gå tillbaks till ditt gamla, trygga liv så som det var. Valet du har handlar om att gömma dig bakom en hög mur… eller så kan du gå rakt in i hjärtat på det som skrämmer dig som mest.