JensNordholm

Fredag:
Buss Sthlm - Kstad 5h. En öl & hooking med Linn & Stina. Tåg till Arvika. Öl & Chill hos Markus med Karl-Johan och Bo. Efterfest tillsammans med ett stort glatt gäng samt en skyltdocka i mina gamla hoods, "Discokollektivet".
Skön kväll, härlig natt & den mysigaste morgonen på evigheter. Tack.

Lördag.
Mustigt Thai-krubb & Singha på Royal Thai. Förfest hos Markus med ett helt gäng göttepösar. Fortsättning på brôgga med Guinnes & Strawberry Daquiris. Gissningsvis blev det ravdyrt. Har fortfarande inte vågat kolla kontot. Kvällen blev dessutom jäkligt wierd då min käre vapendragare utan att checka av med mig tar ett beslut som på fler än ett vis vände lite bak&fram på kvällen. Efterfest åter hos Markus, vilken slutar med att jag & Karl-Johan sitter ensamma, ganska tankade på trappen, suger i oss cigg tillräckligt för ett helt regemente o snackar om livet. Inte som tänkt, men trevligt.

Söndag:
Välförtjänt bakfylla. Jag, Makus, Majkan & Karl-Johan styr "dagen-efter-häng-of-the-year" & handlar chips, glass, dricka och godis för nästan fyra hundra spänn, galet! Kvällen/natten spenderar vi i mer eller mindre i en hög i Markus vardagsrum tillsammans med alla kuddar, madrasser, täcken & annat mjukt vi kunde finna.  Plöjmysig natt som slutade med att alla fyra hade sjukt ont i magen av "munch-överdos" =P

Idag:
Till en början ägnade jag & Markus dagen åt att utforska något så spektakulärt som ingenting. Just det, INGENTING. Vi gjorde på kanske 6 timmar ta mig fan mindre än jag vid feber, ryggskott & huvudvärk gör på 10 minuter. I två, eller i alla fall en och en halv timme satt vi tillsammans med Karl-Johan på Sunday Café, drack kaffe o sa egentligen inte så mycket. Efter det gick vi o lämnade Markus 7 hyrda filmer på Nöjesbutiken och sa fortfarande inte så mycket. Sedan gled vi vidare i vad som en regnig måndagseftermiddag tycks förvandlas till "the dead city from hell", hamnade på Citycaféet's balkong, drack kaffe och fortsatte med att inte säga speciellt mycket.

Klockan var nu kring 18-tiden och jag kom genast på att jag glömt att äta något på hela dagen. Med tanke på gårdagens- och för den delen hela helgens konsumtion av mat o dryck kände jag att det var dags att äta något nyttigt. Något som innehåller lite näringsrikt stuff. Jag traskade då ner till Ica, fyllde en korg med diverse grönsaker, frukt, juice och grovt bröd. Strax därefter kom Arvid o plockade upp mig, Markus, Majkan, PA och Karl-Johan. Det var dags för vårt ultimata kvälls-event - Super Mario Cart tournament! Väldigt trevlig kväll. Den var mustig OCH hade karaktär, skulle man kunna säga, haha!

Dock kunde varken ölen, whiskeyn eller cigaretterna hålla sig ifrån mig. Det blev visserligen inte så många av någotdera och dessutom har jag fan fortfarande semester. Försvarstal nog! =D

Random:
Jag har idag beslutat mig för att vänta lite med min familjepåhälsning (Jag saknar er alla tokmycket, så ni vet. Det ska bli skönt att ses!) i Jkpg/Mullsjö och sparar det till slutet på Augusti då jag tydligen ändå ska ner på Klassåterförening sedan 9:an. Två flugor i en smäll, så att säga...
Detta gör att jag nu fick några oplanderade dagar till övers innan jobbet åter kickar igång. Vet ännu inte riktigt vad jag ska göra. Kanske stannar i Arvika några dagar eller så åker jag hem till Sthlm igen i morrn eller onsdag. Är faktiskt jäkligt trött på tåg-, bil- & bussluffande nu. Usch!
Nåväl, det spörs.

Jag vet att jag inte skrivit på ett tag... Jag har vart full istället, och det ska jag fortsätta med alldeles strax. Man måste ju liksom kräma ur det sista nu när semestern börjar lida mot sitt slut. Magen snackar rymdiska med mig, vilket indikerar att det nu är hög tid att uppsöka en restaurang, tugga i sig någe gôtt & svälja ner med en, eller flera kalla pils.

Ikväll blirre till att svinga bägare på Bryggan, Arvikas mest hippa (och ända) uteställe. Idag står Star Boys, Pölsa's (från Smala Sussies) band på scen. Woooow =P.

So long!


Ps.
Give me some more of that magic of your's sugar.

Få är upplevelserna som kan få mig att känna något så starkt och så verkligt som en extremt bra låt kan få mig att göra. Vissa musiker förmedlar sina låtar på ett so otroligt trovärdigt vis och med sådan känsla att till och med lyssnaren blir övertalad, övertygad och näst intill manipulerad till att känna exakt på samma vis.

Efter ytterligare en rockin' utekväll igår är jag extremt sliten. Har tillsammans med kuddar, täcke och dator legat i soffan heeeela dagen iförd endast kallingar. Efter att käkat hemkörningspizza, en halv burk Ben & Jerry-glass, druckit säkert två liter vatten och idiotskrattat för mig själv till Jim Carey´s klassiker Liar Liar mår jag ändå ganska bra.
Orkar inte skriva så mycket intressant idag asså... men bjuder, lite halvt på begäran, på några bakfyllefoton. OCH, tur att lukt inte sprids via digitala foton... då hade ni bätrre förstått. Haha!

När man som jag är uppväxt i ett litet, litet samhälle och har spenderat, i alla fall halva sitt liv, ute i skogen, byggt kojor, klättrat i träd, busat och härjat (Jag hade till och med min första fylla ute i skogen) eller vart med farfar i torpet (vårt sommarställe) och hjälpt till att slå åkern med lie, sätta potäter eller målat om husen (ladan, ve'boa och torpet) med Falu rö'färg...
Då blir det liksom en väldig skilldnad och kontrast när man helt plötsligt sitter i en höghuslägenhet i Farsta, en av Stockholms alla betongdjungler (dock en av de fina varianterna) och ser ut över asfalt, köpcentrum, betong och mer asfalt.

Dock är det till en tröst att alla gator här i Farsta, ironiskt nog och nästan som av ett omen, är döpta efter Värmländska place. Jag & Jon bor på Molkomsbacken. Men i samlingen finns även Arvikagatan, Lysviksvägen, Östmarksgatan, Rottnerosbacken, Sunneplan och så vidare.
Hur som helst så har jag byggt upp en saknad av skogen och naturen, men på något vis uppenbarligen stängt undan saknaden, ungefär som om den vore jobbig att tänka på så jag i mitt omedvetna eller undermedvetna stängt av tanken.

Igår upplevde jag dock något helt fantastiskt. Det var även då som jag upptäckte min otroliga längtan till naturen. Jag tror liksom att vi skogsfolk behöver den för att kunna leva. Eller i alla fall för att inte tappa bort sin identitet. Det är som vatten för en växt eller som syre för oss männsikor och djur. Igår blev jag vattnad. Igår fick jag luft.

Vår balkong här på Molkomsbacken har soltid från ca 13-tiden fram till solnedgång. Innan dess är den helt skuggbelagd och inte alls så attraktiv. Igår var det ett strålande väder och inte ett moln på himlen redan från tidig morgon. Jag bestämde mig då för att ta en promenad, få lite sol på näsan och dessutom utforska Farsta och inte bara dess big ass köpcentra.
När jag kom utanför dörrn' såg jag mig om (vi bor liksom på en höjd, så utsikten är ganska bra) och funderade över åt vilket håll jag skulle traska. Söder, betong. Öster, betong. Norr, betong. Väster, lite skog skymtades långt borta. Valet var som ni förstår inte svårt.

Jag spatserade iväg på min upptäcksfärd, ivrig och nyfiken på vad jag skulle hitta. Jag korsar en stor väg, går under en tågbro, går förbi fotbollsklubben och ett antal fotbollsplaner och kommer fram till Farsta gård. Här tar vägen slut. Av ren nyfikenhet går jag in på en liten stig som leder runt om godset. När jag kommit runt på baksidan, till den enorma bakgården ser jag den där nere. Glittrande. Strålande. Den helt fantastiska sjön. Den är omgiven av skog. Skog, skog och åter skog. Jag skiner upp och börjar ta mig ner mot den. Nu är jag i vildmarken. Det är som en svensk djungel. Jag andas djupt in lukten av fauna och flora.

Brännässlor, syrén, viol, fläderblom, skogslera, algblommning, sjövatten samt alla andra växter och skogens ting bildar tillsammans en obeskrivligt härlig doft. Det kan tänkas vara som att snorta en rejäl lina amfetamin (för att avromantisera storyn lite). Jag kände på en sekund hur energin började bubbla. Jag ville hoppa, studsa och rusa rakt in i skogen. Gärna kasta av mig alla kläder och göra något konstigt läte. Dock är jag tråkigt nog en alldeles för civiliserad ung man för att förverkliga min känsla.

Jag kunde inte sluta gå. Jag ville bara ha mer. Se mer. Känna mer. Jag gick ner i en dal, över en kulle, klättrade upp för ett litet berg och där stannade jag. Nu var jag nära nära sjön. Den flöt omkring där, precis nedanför mig. Den återspeglade det starka solljuset som fick den att se ut som ett hav av guld. Jag såg en gammal träbro längre bort. Den ledde över till något som senare skulle visa sig vara en ö. Givetvis var Indiana Jens tvungen att utforska. När jag kom ut till mitten av bron stannade jag. Satte mig på räcket och såg ut över den vidsträckta sjön. Jag såg totalt 8 svanar. Alla med ett antal minisvanar tätt i följe. Familjeutflykt, javisst! Jag satt där och solade ganska länge innan jag fortsatte över till andra sidan.

Det var då det hände. Det var då jag fann dem. Det blåa guldet. Blåbär. Hela skogen var full med blåbär. "Uhh, jag säger bara det UHH" va gôtt! Jag satte mig ner bland buskarna och plockade. En näve, en till, en till, bara en till... Nyplockade blåbär är ju typ det godaste ever. Jag älskert! Jag kände lite att jag aldrig ville lämna skogen, sjön, bron, svanarna och blåbären. Jag ville bygga en koja och bosätta mig där ute på ön. Jag önskar nästan att jag hade vart lite mer som Robinson Crusoe och gjort'et.

Eftersom jag nu sitter här, bakfull o jävlig med min svarta macbook i famnen, skrivandes i bloggen förstår ni ju att jag tillslut lämnade skogen. Men dit ska jag lätt gå igen alltå. När jag kom hem blev det en snabb dusch, sedan for jag efter en snabb sväng förbi systembolaget och vinshopping in till Vitabergsparken och mötte upp Jon, Nazanin, Ida och Jossan. Sedan anslöt även Elin och Åsa. Jag, Jon och fem underbara, halvgalna kalaspinglor. Fest-eliten var nu samlad. Vinet flödade och vi fann oss efter en tid i ett moln av ganska grovt och högljutt sex-snack. När vi blev medvetna om hur o-hemliga vi var och att alla som satt runt omkring i parken uppenbart hörde oss brast vi ut i ett asgarv... sedan fortsatte vi.

Då solen började dala och parken inte längre var så attraktiv traskade vi hem till Ida och satte oss på hennes takterrass med utsikt över hela stan, vattnet och Grönalund. Festen fortsatte och fyllan eskalerade. När alkoholen tog slut var det dags att dra vidare. Vi ordnade gästlistor på Rocks och gled dit. Det var ganska folktomt, viket absolut inte var någon nackdel... mer yta till oss att härja på, liksom. Kring två-snåret hoppade jag och Åsa in i en Cab och drog vidare till... [trumvirvel] Stureplan! Ja, du läste rätt. Stureplan. Inte mina hangarounds, men, så blev det. Det vansinniga festandet fortsatte och jag minns faktiskt inte riktigt vad som hände. Någon gång kring 6- eller 7-snåret var jag hemma i soffan i Farsta med Jon bredvid mig i alla fall. Vi delade på den sista folkbärsen som fanns kvar i kylen, lirade ett set backgammon och däckade.

The End.

Du kan läsa
men betyder bokstäverna du ser verkligen detsamma som det du utläser?
Du kan höra
men betyder det som sägs verkligen detsamma som det du hör?
Du kan se
Men betyder gesterna och minerna verkligen detsamma som det du uppfattar?

Läs inte.
Lyssna inte.
Blunda.

Låt kläderna falla.
All prestige. All osäkerhet.
Alla funderingar. All undran.
Klä av det. Klä av allt.

Naken.
Ogarderad.

Känn. Bara känn.
Lite närmre.
Tätt intill.

Läs inte.
Lyssna inte.
Blunda.

Känn. Bara känn.

Nu vet du.
Nu vet jag.

Okej, tredje inlägget idag, men det dyker upp så viktiga saker att behandla. Se bara:

Jon fick tydligen så sent som idag höra talas om att det finns de som inte viker, utan knycklar ihop toapapper. Alltså när de gör nummer två. Jag har tidigare läst och hört om dessa knycklare, men antaglien alltid tyckt att det låter så befängt och knasigt att jag aldrig ens reflekterat över det hela. För att citera min käre sambos tycke om det hela:
"Det är ju som att öppna chipspåsen på långsidan, ungefär"...
Jag tycker liknelsen är slående och håller således helt med. =P

Det vi båda nu undrar över är om det på allvar är sant. Finns ni knycklare verkligen där ute på riktigt? Om det är så att du är en av dom så kan du väl, snälla, ge dig tillkänna i kommentarsfältet. Givetvis får du vara helt annonym, om du vill. Vi behöver verkligen veta, svart på vitt, så att vi kan lämna ämnet och gå vidare i livet.

Eller föresten, om du har något annat att erkänna, något du gör som är utanför normen, så gör gärna det!

/Jenka & Jompa.

Spenderar min eftermiddag- eller kanske mer korrekt, tidiga kväll i solen på balkongen, tillbakalutad i en stol med benen upplagda på en annan. I vinylspelarn snurrar Keith Jarret - The Köln Concert. Till en början tänkte jag återgå till att sjunka in i böckernas värld, men insåg snabbt att det är en omöjlighet när denne fantastiske, helt surrealistiskt grymma pianolirare läger sina magiska fingrar på flygelns tangenter. Det går inte att hålla fokus och koncentration på något annat än att sväva iväg, bort från allt när denne otroliga begåvning tar ton.

Denna njutning skänks till er, precis som jag, musiknördar där ute;

Är en aning bakfull idag. Detta trots att jag inte drack mer än fem pils. Dessa fem öl gjorde mig dock bra mycket mer slirig än väntat. Efter att ha vart sjukskriven från semesterfyllan i tre dagar, under vilka jag sovit dåligt, ätit dåligt och givietvis mått dåligt var alkoholens effekt kanske inte så märkvärdig - även att mängden inte var så stor.

Det blev en jäkligt trevlig kväll igår. Spontan. Oplanerad. Plöjrolig!
Alla planer gick i stöpet så kvällen slutade med att det endast var jag och Jon hemma i soffan. Dock är vi ganska fenomenala på att roa oss ändå och har nästan alltid jävligt roligt i varandras sällskap. Ett, tu, tre - så var vår egen lilla fest igång. Vi lirade oerhört många set backgammon, bjöd varandra på musik och roliga videoklipp, snackade mängder med skit, plöjde i oss öl och diskuterade våra känslomässigt knepiga, eller rättare sagt underliga, situationer vi båda på olika vis men ändå på samma gång hamnat i.

Trots en liten, men gnagande huvudvärk och trötthet är jag riktigt nöjd. Nöjd i själen. Det var fett att ha lite kvalitéts-tid med Jon igen, vilket vi inte haft på väldigt länge eftersom båda är ute och flänger åt olika håll stup i ett. Särskillt nu under semestertider.

Jag går också runt med en kännsla av att något är på gång. Det är något som håller på att hända. Något stort. Något härligt. Exakt vad vet jag inte, men det känns sådär gôtt ändå. Jag får helt enkelt vänta och se...


Jag vill avsluta med något helt fantastiskt. Jon har i dagarna hittat Malax TV's (ni som inte vet vad jag pratar om, sök på Malax TV på Youtube) riktiga sändningar, streamade på nätet. De som finns på Youtube är ju ihopklippta av ett gäng roliga skåningar som vill skoja lite. Men detta är den helt riktiga sändningen...
Sjukt lokal, lokal TV. Enjoy:

Andra dagen, eller föresten - dygnet (för någon vidare sömn har det in blivit) jag suttit hemma, hostat, svettats och slemmat i stort sett helt totalt alléna. Jon har återigen börjat knega på dagarna och kvällarna ägnar han åt att vara ute o hänga med våra vänner, dricka öl o ha det trevligt...
Lite bitter är jag faktiskt!

Dock har jag nog aldrig förut i mitt liv vart så lugn, samlad och harmonisk över att behöva sitta hemma och kurera. Jag har tamejfan mestadels till och med haft det riktigt gôtt, vilket är lika förvånande som skönt. Jag tror detta framförallt handlar om en sak. Mitt sätt att tänka, fokusera använda energi. Om det hade vart för några år sedan hade jag förmodligen legat i soffan och gjort åt ALL energi på att gnälla, tjata och tänka på hur jävla synd det är om mig så är så jävla sjuk, och så rastlös, och så ensam osv...

På grund av ett antal omständigheter och skruvade händelser bestämde jag mig för knappt ett år sedan för att ändra på en väldans massa saker. Saker som jag helt plötslig upptäckt att jag inte tyckte om hos mig själv. En av de värsta upptäckterna i mitt rannsakande var just mitt otroliga energiläckage. Jag har alltid, hela livet vart overloaded med energi, men aldrig förens i det ögonblicket tänkt på hur jag använder den.
Jag slösade så mycket energi på negativitet. Jag kastade energi på att tänka och irritera mig på hur jävla korkade och dumma människor som fanns överallt. På idiotiska saker jag gjort förr. På framtiden. På vem jag vill träffa osv. Framförallt slösade jag energi på att bli påprackad fel, brister, lögner, negativitet, aggressivitet, idioti och galenskap som inte ens var mitt. Det var någon helt annan människas. Men jag var på den tiden för rädd för att säga ifrån, vilket också var ett jävla energislösande - att gå runt o vara rädd.

Åter till mina sjukdagar efter den enorma parentesen:
Nu är det skilldnad. Jag märker den tydligt. Jag har lärt mig, och faktiskt blivit ganska bra! Givetvis behöver man skjuta av lite skarpa skott ibland. Kanske till och med kasta lite bomber då och då. Det är okej, bara man vet hur man rimligen avslutar, och ser till att vara man nog att be om ursäkt när siktet ballat ur o skotten därmed hamnat fel.
Det har som sagt inte alls vart någe vidare drygt att vara hemma. Jag har riktat energin på det jag kan göra istället för att sura o grubbla över vad jag inte kan göra.
På två sjukdagar har jag:

Läst halva Illusionisten, kollat på Tarzan, Övat Djembe-lir, Bytt strängar på guran, Dammsugit, Vart o handlat, Gått en långpromenad, Fixat Spotify, Lirat gitarr, Städat badrummet, Diskat diskberget, Lyssnat igenom ca 40-50 skivor - nya som gamla, Skrivit en jäkla massa här i bloggen igen, Laddat ner sesong 1 & 2 av Mia & Klara (Tack Céline, det fick mig att skratta, wonderful!), Skräddat ihop några Jeans, Plockat undan alla kläder som låg spridda hej vilt OCH jag har haft mitt längsta- och kanske också härligaste chatt-snack ever. Flera timmar långt. Galet men bra medicin!

Kanska många pra kräjjer alltså!

Jag vill avsluta med det här, bara så ni förstår vad jag gjort då det roliga i mig börjat pysa ur...

I snart tre timmar har jag suttit här i soffan med gitarren i knät, stirrat rakt fram på just ingenting och bara tänkt. Jag har tänkt så många tankar spretandes åt så många håll att jag inte vet om de gav mig något eller ej.
För att reda ut min tankehärva tänkte jag att jag ville, eller i vart fall behövde skriva någonting. Men det tycks inte bli något...

Jag är lamslagen. Medryckt. Betagen.
Jag har ingen riktig koll på vart jag ska lägga dem. Känslorna. De härjar just nu fritt omkring innuti mig. De far hit och dit och är så snabba att jag inte ens hinner fånga in dem och hålla dem i styr.
Hur sjutton blev det såhär!? Jag är ett levande frågetecken.

Jag är varm. Förvirrad. Antagligen glad...
- För nu skrattar jag lite för mig själv, rakt ut i tomma intet. Ventilerar. Undrar om jag har feber? Kanske är det Tabita det beror på...

Förvirrad är ändå en bra grej. Om man är förvirrad betyder det att man behöver ta reda på något för att sluta vara förvirrad. Och att ta reda på något som man inte riktigt själv vet vad det är ännu, det är ju som någon form av skattjakt!
Jag har en skattkarta i handen. Jag vet vart jag är. Jag ser vart det stora röda krysset är. Jag vet hur jag ska ta mig dit. Det jag inte vet är vad som döljer sig bakom det stora röda krysset. Vad kommer jag att finna om jag gräver där?

Är det värt att prova? Ska jag elda upp skattkartan och glömma bort den?
Den vackraste ädelsten? En oljelampa innehållande en ond ande? Ingenting - nitlott?


Jag sover på saken...

Så, efter nitton avverkade och tjugoen (!) återstående semesterdagar har jag mellanlandat hemma i Sthlm igen. Jag sitter nu och försöker utvärdera och tänka tillbaks på vad som hänt det senaste. Jag måste erkänna att tillbakablickandet är lite dimmigt här och där, men en sak vet jag dock - den hittills gångna ledigheten har vart helt otroligt bra!
Känns som om jag hittills hunnit med väldigt mycket och framförallt träffat sjukt mycket gamla vänner från både när och fjärran som jag inte träffat på väldigt länge. Det är kul att stöta på vänner som jag inte träffat på flera år och höra om vad som hänt sedan sist och hur det för somliga (mirakulöst nog =P) ordnat upp sig. Det är skönt att veta att det går bra för många som för bara några år sedan inte hade de bästa framtidsutsikterna.

En sak att konstatera är att det än så länge blivit mest härjande & köttande under semestern. Det började med ett fantastiskt sjöslag i skärgårn', fortsatte med en galen weekend på Metal Town i Gbg. Därefter en tok-vecka på det lilla baluns som årligen äger rum i den pittoreska staden Arvikas folkpark, sedan avslutades första semesterhalvleken i helgen med en riktig svängom i Karlstad.

Nu när jag sitter här i soffan i Sthlm och snorar känner jag mest av allt två saker.
Ett är att jag lämnade något kvar i Värmland som jag kanske inte borde lämnat bara sådär. Eller jag borde i alla fall tagit reda på bättre om jag borde lämnat det. Jag undrar...
Två är att jag är lite trött och sliten. Jag behöver lite ompysslande och mys. Jag längtar ut i skogen, ut på landet. Jag längtar efter en varva-ner period innan jag med dunder och brak, pompa och ståt skall tacka av semstern för det här året.

Så här:
Solen skiner. Det är varmt. Då och då smeker en lätt svalkandes sommarvind förbi. Några småfåglar kvittrar lekfullt. Ett och annat bi surrar ihärdigt fram. På avstånd hörs fiskmåsarnas gälla skri. Jag stannar upp. Sträcker mig efter glaset som står i gräset bredvid mig. Farmors hemmagjorda flädersaft med tre isbitar och ett sugrör. Jag suger i mig av sommaren.
Jag ställer tillbaka glaset i gräset, lägger mig bekvämt ner och gungar återigen lätt igång ett lugnt, harmoniskt pendlande. Hängmattan som är uppknuten mellan kastanjeträdet och äppelträdet är en riktig sommar-oas. Jag slår åter upp sida nittioåtta i John Fowles "Illusionisten" och försvinner in i en annan värld, långt, långt härifrån.

Så. Exatkt så känner jag för just nu. Hämta mig någon och ta mig dit. Snälla!


Det här blir lätt den bästa konserten i år, kanske för alltid;
Fleetwood Mac,
lördag 10 oktober 2009, kl 19.30.
Se: You can go your own way - 1977

Tidigare i dag satt jag och bläddrade i någon dagstidning och fastnade vid ett uppslag namngivet "Vad skall du göra i sommar?". Just denna fråga hade sedan ett stort antal människor besvarat, givetvis på olika vis, men ändå inte... och det var just det som fick mig att fastna, fundera och filosofera över dessa människors svar.
Låt mig förklara;
Det som nästan alla, säg 9 av 10 personer, kvinnor som män, svarat gemensamt på denna fråga var "Jag ska börja med att ...... sedan ska jag åka till ..... och göra ...... Efter det skall vi till ...... och hälsa på ..... och äta ......"  osv. osv.

Herregud människor, chilla för guds skull! Vad är det för vits med att ha semester om hela din semestertid till punkt och pricka skall vara utstakad och förbestämd och dessutom göra dig mer upptagen och stressad än vardagslivet och jobbet/plugget?

Jag är övertygad om att merparten av alla människor lägger allt för mycket tid och energi på att dels grubbla över dåtiden. Det som varit, varför det varit och hur det hade kunnat vara annorlunda. Det grubblas minst lika mycket över framtiden, vad du ska ta dig till då, vart du ska bo, var du ska jobba, vem du vill vara och så vidare.

Givetvis är det viktigt att analysera och rannsaka sig själv då och då och ta lärdom av både misstag och framgång från sitt förflutna. Dock är det så att vi väldigt ofta direkt efter en händelse redan vet vad vi gjort rätt eller fel för att lyckas eller misslyckas, övrig tid är bara grubblande. Ett läckage av energi som du skulle kunnat använda till något mycket mer kreativt och produktivt.

Framtidsdrömmar är givetvis också viktiga. Att drömma, fantisera och visionera om framtiden är något som människan alltid gjort och förhoppningsvis fortsätter att göra. Utan drömmar skulle utvecklingen och världen helt stanna upp. Dock tycker jag ofta att alldeles för många lägger energi på att planera framtidens händelser helt utan mål och syfte. De fyller framtiden med "shit load" av onödiga, prestigefyllda måsten och "skall ha för att alla andra har" och "ska göra för att alla andra gör".

Självfallet är det mycket enklare att följa någon annan människas spår och använda dennes framgångskoncept, men jag kan lova en sak, det må kanske leda dig till samma framgång som för skaparen, men antagligen inte göra dig alls lycklig.

Du är bara lycklig när du gör det du egentligen vill göra - När du är den människa du egentligen vill vara.


"Yesterday is history, Tomorrow is a mystery.
Today is a gift, that's why we call it the present".

Återigen ett långt glapp mellan skrivandet, jag vet, förlåt kära ihärdiga läsare. Dock väldigt smickrande att det fortfarande är cirkus femtio av er där ute som dagligen besökt bloggen trots att jag inte skrivit en bokstav på tre veckor. Tack!

Jag är ute i vårt avlånga land, härjar & far och har en alldeles fantastisk semester. I skrivande stund befinner jag mig i Arvika. Träffar vänner, gamla som nya och njuter fantastiskt mycket av såväl ensamhet som av sällskap, av tokvärme och av regn, av musik och av tystnad, av idiotisk alkoholkonsumtion och av slappa chill-dagar och i största allmänhet av den frihet och icke exicterande planering av semestern som jag i förskott planerade, hur skruvat det nu låter.

Utöver att jag har en tokbra semester så har jag bara härom dagarna upptäckt en sak som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera just nu. Jag är medveten om att följande för somliga kan låta lite galet, men detta är jag och mitt sätt att leva mitt liv på, inte ert som tycker det är galet... Stay out! =P
Innan jag for iväg hemmifrån och tog semester hade jag vissa hållpunkter inprickade. Dessa hållpunkter var egentligen i grunden baserade på en sak. Kvinnor. Det finns några tjejer på spridda platser som gärna ville att jag skulle komma förbi o hälsa på under semestern, och jag hälsar gärna på dem... trodde jag i alla fall.
Vad är det då jag kan ha upptäckt som jag inte kan hantera just nu?
Nu kanske du sitter där, håller andan och med spänning, långsamt läser dessa rader. Kanske du nu börjar rodna lite och nästan tror, fast ändå inte, att jag tänker säga något i stil med att jag upptäckt att jag är bög. Om så är fallet så kommer jag nu att göra dig besviken men kanske på samma gång lättad, det är inte det jag nu skall förtälja.

Jag har nämligen, mitt under min semester funnit mig själv i ett kärlekskranksmoln. Ni vet ett sånt där moln bestående av någon typ av stoff som Amor, kärleksguden, har i sin lilla skinnpåse på magen och kastar ut på uppenbart oförberedda människor. Detta gudastoff gör mig inkapabel till att ens titta på en vacker tjej utan att bli smygkkär. Tankarna flyger genast iväg om hur vi ligger och omfamnar varandra. Vi pussas, skrattar och fnittrar. Ni vet, sådär som bara nykära gör.  Jag burrar ner mitt huvud i hennes hår kysser hennes hals och andas med djupa andetag in den ljuvaste doft som just då exicterar i hela universum. Doften av den flicka jag älskar. Doften av kärlek.

Ja ni hör ju själva. Hur i helvete ska jag kunna fortsätta min planerade färd? Jag kommer ju komma hem till Stockholm i början på augusti och vara kär i ohanterbart många. Det uppstår ett saligt virrvarr och förmodligen kommer jag ha lovat dem alla saker kors och tvärs. Situationen är given, ett värre treangeldrama än sunsetbeachfans någosin upplevt ligger framför mina fötter om det är så att jag väljer att fortsätta rutten.
Nej tack. Jag borde lägga benen på ryggen, rymma hem till min trygga lägenhet och gömma mig tills denna knepiga sjukdom gått över...


...eller så kanske jag hittar någon helt fantastisk.
någon bedårande.
någon ljuvlig.