JensNordholm

Nu sitter jag här helt allena i Vårberg, lämnad åt ensamheten. Jon for till Arvika några dagar för att repa och Oscar rymde iväg till Gävle. Att vara själv är enligt min mening fruktansvärt ostimulerande och tråkigt. Min sociala karaktär är aldeles för dominant för att jag ska kunna njuta av ensamhet en längre period.
Visst kan jag ibland tycka det är skönt att kunna ägna mig åt bara mig själv, men då snackar vi för min del om några timmar. Inte två dagar!
Får klura ut vad det ska bli av denna kvälll. Funderar på att ringa Steffe och bjuda in mig själv på Rocks kanske.
Nåväl, om någon av er läsare är i Sthlm & känner er sugna på att hitta på något, antagligen något av festlig karaktär så hör gärna av dig på nr 0738 393513.

Nu ska jag städa. Fy fan vad skoj!

/J

För bara några timmar sedan ringde Svea:s bedårande förbundssekreterare, Marléne, upp mig. Hon hade en sjukt jäkla bra nyhet att förmedla. Jag fick jobbet som projektsamordnare på Sveriges Elevråd (Svea). Klockan tio noll-noll på måndag är jag inte längre fritidsforskare... Fett!
The Good = Marléne & Alla engagerade i Svea

För bara några timmar sedan ringde Svea:s bedår.... äh, jag skulle kunna förklara hundra gånger och vara lika lycklig var gång, end of message.

Jag såg tidigare idag över mina finanser... inte kul. Inte kul!
The Ugly = Mina Finanser.

Efter det att jag insett fakta, vilket innebär att jag kan gå på AC/DC i morrn och sedan äga noll kronor fram till 26:e har jag, givetvis med tungt huvud och vemod i kroppen, fattat beslutet om att jag tänker sälja min Ståplatsbiljett till morgondagens konsert i Globen (oj, jag gråter nästan nu...). Jaja, jag har upplevt dem en gång och det går kanske fler tåg framöver. Hoppas bara det är någon true rocker som vill köpa och inte nån såndär jäkla fåne som vill vara ball. Då vänder jag fan på klacken o drar iväg till konserten själv istället för att sälja...
The Bad = Att sälja AC/DC-biljetten.

Är du en av dem som brukar sitta o filosofera över framtiden? En av dom där som sitter o tänker på när du ska gifta dig, när du ska skaffa barn, hur barnvagnen skall se ut, var ni ska bo o låta kidsen växa upp, var barnen skall gå i skola osv?

Då har jag något viktigt att förtälja nu. Något som kommer att reda ut åtminstonde två av ovanstående frågor.
Bo? - Byn Uldum i Danmark.
Skola? - Bögballe friskola såklart, bättre än kommunalt tjafs.

Tidigare idag då jag satt på arbetsförmedlingen och inväntade möte med min handläggare hörde jag en jävligt (fritt ordval) kommentar som en manlig Mr. handläggare slängde ur sig då han mötte sin arabiska, medelålders trebarnsmamma till klient:
- Tjena, allt väl?
- Jodå, allt väl, svarar hon på osäker, knackig svenska...
Det är nu det kommer...
I stället för att kommentera detta med något peppande, härligt svar som får henne att vilja följa med sin handläggare och ha ett givande och bra möte, vilket en RIKTIG arbetsförmedlare/handledare borde göra väljer vår Mr. Handläggare istället att ta den väg som raserar allt som kan kallas en bra start på mötet.
- Va? allt är väl inte alls väl? Du kommer ju hit nu igen, vilket innebär att du är arbetslös fortfarande... Hur kan du då säga att allt är väl?

Jag vet inte om jag ska vara nöjd över att mitt tänk kring arbetsförmedlingen och dess värdelösa funktion ytterligare stärks och bevisas vara befogat, eller om jag ska bli förbannad över hur de (vissa) stampar ner människor under markytans nivå likt de österuropeiska Apollo- (stora scentältet på Arvikafestivalen) byggarna med sina gigantiska släggor slår ner feta tältspikar i marken.

Nae, fy fan...
Östeuropeiska Apollobyggare - 1
Mr. Handläggare (hela arbetsförmedlingen) - 0

Tack (arbetsförmedlingen)!

Betongdjungeln; två veckor senare och jag är fortfarande vid livet. Jag är faktiskt mer vid livet än på länge! Jag berättade i tidigare inlägg från någon vecka tillbaks om min helt stört efterhängsna motgångsrikhet (fenomenalt motsatsord till framgångsrikhet)... It's all gone man. Turen, lyckan och framgångsrikheten är tillbaks!
Stockholm behandlar mig som en kung och jag behandlar stockholm precis som en forna kung behandlar sin omgivning, alltså med lite nonchalans och lugn.
Alla talar om denna storstads-stress hit och dit. Att alla har så bråttom överallt, att alla är otrevliga och stissiga... och blablabla.
Ovanstående må kanske vara sanning, men varför skall det störa mig? Varför ska jag vara irriterad och bli uppstressad bara för att alla stockholmsinfödingar är det? Nefan, jag kör det på lantisvis.
Bara för någon dag sedan då jag gled genom T-centralen (det mest crowded placet i stan) lade jag märke till just det jag precis skrev. Jag gled. Alla runt omkring agerade som formel-1 bilar. Ni vet, de surrar som en miljon arga bin och går fort som fan. Men inte jag. Jag gungade fram. Jag gungade fram som en trygg liten segelbåt på lugnt vatten. Iförd boots, utsvängda blåjeans, vit skjorta, stor svart sjal, reggaemössa och skinnpaj med hästsvansen vilandes på ryggen svajade jag lite lagom från sida till sida med blicken lugnt överskådandes över havet av formel-1:s.
Det var just i denna stund som jag kände att Stockholm, vår kungliga huvudstad... jotack, här ska jag hänga kvar ett tag framöver minsann. Storstadslantis, I'ts my thang som Mr. James Brown skulle sagt.

Lantis 1 - Nollåttor 0

Det var längesedan jag drog en story från mitt liv nu. För längesedan. Här kommer en om skam. Om den typen av skamsenhet endast en nybliven tonåringsgrabb kan känna.

Jag är 13 bast. Kommer hem från skolan. Upptäcker att jag är ensam hemma. Jag hoppar in i duschen. När jag står där naken o blöt får jag stånd. Tankarna rusar fort. Jag har tidigare hört talas om fenomenet lyxrunka (alltså då man onanerar med kondom på), men aldrig provat... och just nu är det så att jag har en kondom i jackfickan. Fick den uppe hos skolsyrran när jag var där på mätning, vägning osv, ni vet.
Ung o nyfiken, visst måste jag prova. Jag förstod alldrig grejen med detta lyxrunkande.
Efteråt gled jag in på rummet, bytte om o drog igång TV:n i väntan på att Johan skulle komma över.
Plötsligt knackar det på dörren. Min plastfar, Christer öppnar och säger :
- Jens, kom ett slag.
Jag undrar vad det är och följer med. Han spatserar framför mig, genom vardagsrummet, bort till hallen, in på toan och stannar. Han sträcker ut armen, pekar med pekfingret på badkarskanten och yttrar:
- Hrm, kastar du den där efter dig är du snäll!?
Allt blir konstigt, svartnar på någe vis och det känns som om hjärtat o hjärnan sitter klämt i ett skruvstäd. Jag svarar blixtsnabbt och lite lätt stammandes:
- D,d,d,de, den är inte min!
Ojojoj, hur kunde jag svara så!? De som befann sig i huset utöver jag var Christer själv (kändes lite svårt att försöka övertala honom om att det var hans), Syrran 11 bast (no, knappast hennes), felix 3 år (nej), felicia 1 år (nonono).
Efter detta snabba (för)svar står han kvar. Blixtstilla med armen pekandes mot badkarskanten, pekandes mot denna kådis och stirrar på mig.
I denna sekund, som snarare kändes som evigheternas evighet har jag en lång konversation med ängeln och djävulen. Ni vet dom små som finns på varsin axel.
Ängeln säger; Gå fram, ta den, kasta den så är det över.
Djävulen säger; stick to the story dude, stick to the story!

Jag sneglar på Christer och säger: - "det är sant, den ÄR inte min!" (why man, why did I do that?).
Scenariot slutar med att jag snabbt går fram, tar den, kastar den och suckar;
- "åhhw jag kan väl kasta den i alla fall då".


Jag skämdes i flera veckor. Men det gav mig ett skratt för hela livet.
Jens nu: 1 - Jens dåtid: 0.

Ni som kontinuerligt läser denna blogg vet att jag för någon vecka sedan drabbades av ett helt bisarrt orturs-hyl (Hyl = ? Kolla HÄR!)
Jag blev gång på gång överrumplad av en hel rad incidenter och jobbiga händelser. Värst av allt var att jag inte på något vis kännde att jag förtjänade att drabbas, ens av något av dem. Jag har fan varit en bra människa & inte gjort någe dumt på länge nu.
Karman spökar!
Eller så är det helt enkelt så att vi lever i någon form av poängsystem, vilket gör att jag alltid bör ligga kring en 10:a i lycklighet. Om jag skulle bli för lycklig måste något olyckligt hända för att mentalt tvinga mig tillbaks och händer något olyckligt måste snart något bra hända. Dock är det ju i sådana fall så att om denna teori skall kunna appliceras på mig måste även detta lycklighetssystem vara prekognitivt. Det kunde alltså förutspå att något alldeles för lyckligt skulle hända mig denna gångna helg, så att jag i förväg utsattes för lite extra otur bara för att hålla mig på plats i en jämn nivå. För inte fan ska man väl få bli för lycklig utan att det på något vis går åt pipan, eller!?

Hur som haver, det jag i detta inlägg vill förmedla utöver ovanstående flummiga rader är att jag alltså hade en helt sjukt bra helg. Nästan oförskämt bra! Innehållsrikedomen dessa tre gångna dygn var långt över gott & blandats ynka 7 sorter. Det var till och med över Aladdin-askens 11 sorter. Helgens förutsättningar skulle snarare jämföras med karamellkungens sortiment kring 200 sorter och helgens innehåll blev alltså en påse juvliga favoritbitar.
Det blev hårdrock, bärs, shots o fylla. Det blev Soul, käka mat & mysa. Det blev nya vänner, brudar o snubbar. Det blev snack, skratt o kramar. Favoritbitar helt enkelt.

Tack ni som hjälpte mig hitta favvobitarna
och tack ni som hjälpte mig käka upp dem!

Det var juvligt!