JensNordholm

Story
Jag måste börja med att kort berätta om något jag finner jävligt märkvärdigt - men på samma gång precis lika jävla vanligt. Jag talar om att skjuta upp saker. När man har något som borde göras nu, men istället väljer alternativet "äh, jag tar det sedan". Mm, känns igen va?
Varför i helvet gör folk det? Något som är extremt enkelt att få gjort som t.ex. ett litet jäkla telefonsamtal som man vet skulle rädda dagen. Kanske veckan. Kanske till och med livet!
Vetskapen om att "ifall jag gör det här superenkla samtalet som tar 5, max 10 minuter, ja då förintas "oros-råttan"
- ni vet den där som ibland tycks gnaga hål i hjärnan, ge huvudvärk och får en att ligga o vrida & vända sig svettig i sängen tills det nästan är dags att stiga upp innan man somnar.
Känns igen?

Nu ska ni få höra något som inte bara är jävligt märkvärdigt. Det är helt bortom mänskligt förstånd. I alla fall långt över mitt.
- Jag skjuter på saker. Jag skjuter på så jävla mycket saker att jag borde kunna skjuta mig själv in i framtiden. Tillägg nu, att jag pluggat projektledning och nu arbetar som proffesionell projektledare och har gjort i över två år.
Jag vet precis hur jag inte ska göra, men gör det ändå. Jag vet att en av de gyllene regelerna för att må bra och bli framgångsrik i livet är: "tar det mindre än 5-10 minuter - gör det nu!"
- "Varrå nu, när fan är det??" - tänker antagligen min hjärna lite för sig själv o stöter bort.

Lärdom:
Om du vill "glassa" dig igenom livet & ha det jävligt obeskrivligt gött cirkus 90% av din livstid och samtidigt tycker att det är värt att slita näst intill ihjäl dig o må skit, riktigt jävla obeskrivligt skit övriga 10% av ditt liv - följ ovanstående exempel, bli en proffesionell uppskjutare.

Detta är alltså baserat på mitt sätt att leva. Jag har, och har alltid ändå haft vett och förnuft nog till att alltid lösa allt jag ska ha gjort. Faktiskt också nästan alltid med ett jävligt grymt resultat. Dock har jag vid tidpunkten då jag väl börjar ta tag i dessa saker fyllt mitt "att-göra-förråd" till explotionsgränsen. Därav "att slita näst intill ihjäl sig".
När jag väl är klar med förrådsrensningen är jag helt slut. Utbränd. Mår skit.
Jag vilar (ni ser, vett & förnuft). När jag vilat ut inser jag att mina leksaker i förrådet nu är helt borta. Inget kvar! Jag blir extremt rastlös. För att stilla rastlösheten börjar jag supa. Att supa intensivt, hårt och ofta i en längre period mår man obeskrivligt jävla skit av. Jag taggar ner supandet (återigen, vett & förnuft)... OCH, vad gör jag då? Jo, då är jag dum nog att börja om från början på den här jävla cirkeln. Alltså "jobbar" med något som kan tyckas flådigt (dvs. "glassar" och har det obeskrivligt jävla gött) tills förrådet står där igen, sprängfyllt... gång, på gång, på gång sedan flera, flera år tillbaks.
(vett & förnuft? knappast)

Fakta Lärdom:
Om du sover 8h/dygn i snitt i livet och är proffesionell uppskjutare mellan 15-55 års ålder så får du alltså 23 360 timmar över till att slita ihjäl dig och må riktigt jävla obeskrivligt skit på. Fett! (?)

Jag har tänkt på det här och jag har bestämt mig för att nu får det fan vara nog. Jag ska trappa ner uppskjutandet av saker o kanske om något år må obeskrivligt jävla skit 0,1%, lite dåligt 5%, bra 55%, mycket bra 25% och riktigt jävla obeskrivligt bra 15,9%...
Känns liksom mer sunt.

Btw. Börjar jag bli vuxen på riktigt... förvirrande tankar som dyker upp alltså.

/J

När det gäller hela biten med romantik och att bli kär så finns det en sak som jag verkligen är helt sjukt svag för. En sak jag absolut bara inte kan stå emot. En sak som gör att det spritter i hela kroppen. Jag får lika svårt att behärska mig som en femårig, hyperaktiv, sockerberoende grabb i godisaffärn, vilket måste vara ett helsike helt enkelt.

Jag talar om sång. En tjej som kan sjunga är det farligaste jag kan träffa (observera nu att jag menar kan som i KAN, alltså är bra och har skön ton och grym känsla, så ni karaoke-bar-brudar kan sluta le o känna er träffade av smicker nu).
Det blir lite samma effekt som när stålmannen kommer nära kryptonit. Alla mina krafter försvinner, knäna vill liksom ge vika lite grann och jag vill nästan plocka ut mitt eget hjärta och ge bort det till tjejen som sjunger.

Ikväll såg jag ett videoklipp på en sjungande tjej, som dessutom är helt bedårande, vilket ni direkt förstår är katastrofalt! Direkt när sången började pausade jag, gick in o snabbt gav tjejen en rationell kommentar och tänkte sedan stänga ner. Allt för att undvika pinsamheter. (Självkännedomen är dock hög).
Jag stängde inte ner. Jag fortsatte kolla ytterligare en gång, såklart. Efter det går jag återigen in på kommentars-sidan och skriver givetvis en gång till. Inte fullt så rationellt, utan snarare nästan något som kan jämföras med en galen kärleksförklaring eller världens mest på:ade raggning. Haha.

Nåväl, nu är det så att jag tror tjejen i fråga kommer läsa detta inlägg. Därmed har jag nu lyckats skänka dels en kul historia till er läsare, samt givit en förklaring & lite mer gentlemannamässigt raggande till tjejen.

/J

I veckan släppte två av mina närmsta band musikvideor, vilket jag givetvis stolt måste marknadsföra till er, mina trogna bloggläsare.
Enjoy!

Vissa mornar då jag sitter på tuben på väg till kontoret och catchar upp morgondagens nyheter i Metro kan jag ibland stanna upp, bläddra tillbaks till framsidan, nypa mig i armen, gnugga mig i ögenen och försäkra mig om att det verkligen inte är "En Ding-Ding Värld" i tidningsformat jag lyckats få tag på.
I morse var det en precis sådan morgon.
Jag läste en artikel om Täby Kommuns nya ungdomssatsning, vilken är så pass jävla korkad att jag för en sekund tappade hoppet om världen, fick livsångest och ville hoppa ut genom tågets fönstrer och försvinna.

Resumé av det jag läste:
"En veckas sommarläger med "Sex and the City"-liv, fast utan sexet, erbjuds till 11-13-åriga flickor i Täby Kommun".
Lägret kallas "Girl & the City" och går enligt den "lockande" reklambrochyren ut på att lära 11-13(!!)-åriga flickor att shoppa, gå på NK(!!), gå på Spa och (hör & häpna) "dricka latte varje dag".

Fritidskonsulet, Mats Blückert i Täby, som kom på idén motiverar den med att:
"- Åtminstone i Täby Kommun börjar flickor i den åldern intressera sig för att åka till stan och gå i affärer".
Är latte, cityliv och färganalys det man behöver när man är elva?, frågar metros reporter:
"- Jag brukar säga att de vuxna vill att barnen ska vara i skogen och få frisk luft, men det är dålig uppslutning på de lägren."

Givetvis har denna idé väckt mycket uppståndelse i och med unga flickors sätt att bli påverkade av alla skönhetsideal från modemagasin, bantingsprogram, modellprogram, mode mode mode... blah, ni vet, och frågan är om det är rätt att kommunen, staten, ska gå in och trycka i unga flickor ännu mer skönhetsidéal genom ett sådant läger som Girls & the City.
Givetvis har vårt Fritidskonsul ett bra svar på även denna fråga:
"-Är flickorna för smala får vi väl stoppa i dem en bakelse"


Avgör själva... För min del är jag sugen på att slå Mr. Blückert på käften och dessutom är jag väldigt nyfiken på vilka han mutat för att lura med sig resten av Täby kommun på förslaget, för alla kan väl inte vara lika korkade?

Idag mår jag så jävla fenomenalt bra! För första helgen på fem slitna veckor är jag hemma i stan, vilket bara det känns sjukt skönt. Jag har spenderat de senaste veckosluten med att flänga runt från det ena stället till det andra och inte vilat ut en sekund.
Visserligen var det underbart att hänga med Malena och gamla homeboys i Borås, eller med syskon och vänner i Jönköping, eller att ta en stranddag med snack, vin och Anja i Karlstad osv... men ibland behöver man fan bara lira bollen på hemmaplan och vara lite defensiv. Ladda upp inför nästa anfall...

Igår satt jag & Jon hemma och bara njöt av det ultralugn vi byggde upp. Lirade lite backgammon, lyssnade på diverse plattor, snackade skit, såg något avsnitt av Grey's Anatomy och avslutade med hyfsat tidig läggdags. Och dagens sovmorgon. Fy fan vad välbehövligt!

Ikväll bli're dock pilsner, sväng och inte helt otippat - galenskap. Ska möta upp Nisse & Niggol, två gamla dudes från Shitlake City som jag inte sett av på några år. Var på systemet innan för att bunkra upp... dock blev det inte så mycket till att bunkra eftersom min ekonomi = personlig konkurs, vilket givetvis är något man behöver fira med några öl för sista slantarna.

På väg hem från bolaget träffar jag en alkis på en bänk. Han börjar snacka o verkar ganska skön. Samtidig lättar molnen. Solen tittar plötslig fram o vädret blir likt ett omen jävligt gött! När snubben på bänken frågar om jag inte ska slå mig ner på en cigg & en pilsner tackar jag ja. Trots att han är sliten, luktar lite kiss och svamlar en aning är det faktiskt en ganska go' snubbe. Vi snackar lite om hur brottom alla har i dagens samhälle och om hans förflutna som musiker. Vare sig han talade sanning eller ej så var han uppenbart glad över lite sällskap o skitsnack...

Får se hur långt karmat räcker idag då...
Nu kom Jon från jobbe. Solen. Balkongen. Bärsen.

/J

Förbryllad.
Ett ord som inte allt för ofta känns lätt eller relevant att applicera på sin känsla för att beskriva den som bäst. Dock väljer jag just nu att låta detta fantastiska adjektiv förklara hur jag känner mig. Men. Jag är inte bara förbryllad. Jag är lyckligt förbryllad.
Vad kan det då vara som gör Jens Nordholm så förbaskat lycklig och förbryllad denna torsdagseftermiddag?
Jo, han har fått livstecken från flickan på bussen som han skrev om för några dagar sedan (läs tidigare inlägg nedan om du inte gjort det). Jens fick för ganska precis 15 minuter sedan ett SMS som innehöll exakt följande rader:

"Hej du galna, söta pojke! =)
När blir detta som mest spännande tro?
Hur länge vågar jag vänta innan du glömmer & spänningen försvinner?
Ett tag till kan vi allt få undra. =)
Ps. Detta är inte mitt nr."

That's it!
Hon lämnar inget namn. Inget nr.
Förbryllad!
Hon lämnar dock lite avskrap mellan raderna i vilket jag på något vis kan uttyda texten:
"Jag är också väldigt nyfiken"
Lycka!

- Lyckligt förbryllad

För omkring två timmar sedan då jag som många andra satt o fördrev lite tid på allas vårt Facebook får jag helt plötslig för mig att "fan vad ospännande att det står "singel" i statusfältet på min sida".
Jag kände liksom att det låter lite desperat att sådär allmänt skylta med att man är singel. Ungefär som om jag konstant letar efter någon... vilket visserligen är sanning, men tjejerna vill väl inte veta hur desperat jag egentligen är? Det blir ju skit-ospännande för dem att dra en flirt om de från början vet att "ah, killen e ju desperat ju, honom får jag direkt". Eller hur?

Nåväl, kanske lite knasig tanke. Dock långt ifrån 10-i-topp under den kategorin. Knasiga tankar alltså.

Hur som haver, handlingen som följer tanken är att jag surrar in under "information" och helt sonika ändrar statusen till blankt, alltså att det inte står något alls där. Smart tänkte jag! När jag ändå är inne och håller på där bland kontaktuppgifter och information kommer jag på att "vafan, jag kanske ska ta o slänga upp mitt mobilnummer också, kan väl vara bra om någon vill ringa".
Sagt blev gjort och jag blev nöjd, lutade mig tillbaka.... OCH - telefonen ringer.
Jag svarar. Det är en gammal polare:
-"ehh, asså det stod att du hade nytt nr på facebook så jag skulle bara pröva".
Dimma #1 som i detta nu uppstår klarnar fort. Jag inser att just fan, fejjan ja... Givetvis får de allt som går att låta som ett skvaller till att också bli det. Självklart borde jag förstått att det nu kommer att stå
"Jens har nu bytt nummer till ********"
Jag förklarar hur läget ligger till. Han garvar och förstår precis. Sedan fortsätter han:
"va ärre för brud du gått o skaffat nu då?"
Frågan behöver ju inte svepa förbi tankefiltret allt för många vändor innan även dimma #2 lättar och jag inser att visst fan står det nu:
"Jens är inte längre singel" Över hela facebook.

Sedan har det fortsatt i samma stil de senaste två timmarna, både i telefon, på facebook och msn ställs samma frågor...

De missar inte en chans till lite skvaller, detta "allmänhetens hänt-extra i community-skepnad".


Fast lite smickrad är jag ju faktiskt över att höra tjejernas oro över om jag skulle gått o blivit "sold out", förstås...
Thanx fejjan! =P

Jag får väl helt enkelt be om ursäkt för att jag helt plötsligt, utan förvarning slutade med mitt bloggande. Tänk på att det kan vara så att jag bara tagit en paus och rent av kommer börja igen, bättre än någonsin...

Hur som haver, jag vill främst säga förlåt till er tjejer som tack vare mitt abrpupta avslut här i bloggen fick ett lite tråkigare liv. Sedan vill jag be om ursäkt till alla er andra som inte är lika viktiga för mig...

För bara några timmar sedan ringde Svea:s bedårande förbundssekreterare, Marléne, upp mig. Hon hade en sjukt jäkla bra nyhet att förmedla. Jag fick jobbet som projektsamordnare på Sveriges Elevråd (Svea). Klockan tio noll-noll på måndag är jag inte längre fritidsforskare... Fett!
The Good = Marléne & Alla engagerade i Svea

För bara några timmar sedan ringde Svea:s bedår.... äh, jag skulle kunna förklara hundra gånger och vara lika lycklig var gång, end of message.

Jag såg tidigare idag över mina finanser... inte kul. Inte kul!
The Ugly = Mina Finanser.

Efter det att jag insett fakta, vilket innebär att jag kan gå på AC/DC i morrn och sedan äga noll kronor fram till 26:e har jag, givetvis med tungt huvud och vemod i kroppen, fattat beslutet om att jag tänker sälja min Ståplatsbiljett till morgondagens konsert i Globen (oj, jag gråter nästan nu...). Jaja, jag har upplevt dem en gång och det går kanske fler tåg framöver. Hoppas bara det är någon true rocker som vill köpa och inte nån såndär jäkla fåne som vill vara ball. Då vänder jag fan på klacken o drar iväg till konserten själv istället för att sälja...
The Bad = Att sälja AC/DC-biljetten.

Är du en av dem som brukar sitta o filosofera över framtiden? En av dom där som sitter o tänker på när du ska gifta dig, när du ska skaffa barn, hur barnvagnen skall se ut, var ni ska bo o låta kidsen växa upp, var barnen skall gå i skola osv?

Då har jag något viktigt att förtälja nu. Något som kommer att reda ut åtminstonde två av ovanstående frågor.
Bo? - Byn Uldum i Danmark.
Skola? - Bögballe friskola såklart, bättre än kommunalt tjafs.

Tidigare idag då jag satt på arbetsförmedlingen och inväntade möte med min handläggare hörde jag en jävligt (fritt ordval) kommentar som en manlig Mr. handläggare slängde ur sig då han mötte sin arabiska, medelålders trebarnsmamma till klient:
- Tjena, allt väl?
- Jodå, allt väl, svarar hon på osäker, knackig svenska...
Det är nu det kommer...
I stället för att kommentera detta med något peppande, härligt svar som får henne att vilja följa med sin handläggare och ha ett givande och bra möte, vilket en RIKTIG arbetsförmedlare/handledare borde göra väljer vår Mr. Handläggare istället att ta den väg som raserar allt som kan kallas en bra start på mötet.
- Va? allt är väl inte alls väl? Du kommer ju hit nu igen, vilket innebär att du är arbetslös fortfarande... Hur kan du då säga att allt är väl?

Jag vet inte om jag ska vara nöjd över att mitt tänk kring arbetsförmedlingen och dess värdelösa funktion ytterligare stärks och bevisas vara befogat, eller om jag ska bli förbannad över hur de (vissa) stampar ner människor under markytans nivå likt de österuropeiska Apollo- (stora scentältet på Arvikafestivalen) byggarna med sina gigantiska släggor slår ner feta tältspikar i marken.

Nae, fy fan...
Östeuropeiska Apollobyggare - 1
Mr. Handläggare (hela arbetsförmedlingen) - 0

Betongdjungeln; två veckor senare och jag är fortfarande vid livet. Jag är faktiskt mer vid livet än på länge! Jag berättade i tidigare inlägg från någon vecka tillbaks om min helt stört efterhängsna motgångsrikhet (fenomenalt motsatsord till framgångsrikhet)... It's all gone man. Turen, lyckan och framgångsrikheten är tillbaks!
Stockholm behandlar mig som en kung och jag behandlar stockholm precis som en forna kung behandlar sin omgivning, alltså med lite nonchalans och lugn.
Alla talar om denna storstads-stress hit och dit. Att alla har så bråttom överallt, att alla är otrevliga och stissiga... och blablabla.
Ovanstående må kanske vara sanning, men varför skall det störa mig? Varför ska jag vara irriterad och bli uppstressad bara för att alla stockholmsinfödingar är det? Nefan, jag kör det på lantisvis.
Bara för någon dag sedan då jag gled genom T-centralen (det mest crowded placet i stan) lade jag märke till just det jag precis skrev. Jag gled. Alla runt omkring agerade som formel-1 bilar. Ni vet, de surrar som en miljon arga bin och går fort som fan. Men inte jag. Jag gungade fram. Jag gungade fram som en trygg liten segelbåt på lugnt vatten. Iförd boots, utsvängda blåjeans, vit skjorta, stor svart sjal, reggaemössa och skinnpaj med hästsvansen vilandes på ryggen svajade jag lite lagom från sida till sida med blicken lugnt överskådandes över havet av formel-1:s.
Det var just i denna stund som jag kände att Stockholm, vår kungliga huvudstad... jotack, här ska jag hänga kvar ett tag framöver minsann. Storstadslantis, I'ts my thang som Mr. James Brown skulle sagt.

Lantis 1 - Nollåttor 0

Mitt livs timglas är bara sandkorn ifrån början på min sista vecka i Värmland. Återigen packar jag mina viktigaste tillhörigheter i kappsäcken och drar vidare på nya äventyr. Denna gången är det Södermanland och Stockholm som hägrar.
Jag, Jens ska alltså bli stockholmare...
För bara något år sedan hade denna tanke inte ens blivit tänkt och om fallet nu var så att den ändå blev tänkt dödades den så hastigt av mina fördomar att jag aldrig själv hann reflektera över tankens påbörjande.

Hur som haver så är jag faktiskt uppspelt, lycklig, och fylld med inspiration och livsvilja. Jag har så mycket tankar och idéer. Det ska bli så jävla fint att flytta ihop med Oscar och Jon. Därmed inte sagt att jag inte upplever vemod och lite sorg inför att lämna Karlstad och Värmland, för det gör jag! Bara det att jag upplever dessa kännslor är i sig helt fantastiskt. Aldrig tidigare har det varit så vemodigt att flytta som det är denna gång. De platser jag tidigare lämnat har snarare känts som en lättnad och befrielse att komma ifrån.
Kanske för att jag alltid tidigare flytt. Flytt från känslor, flytt från människor och framförallt från mig själv. Spontana naiva tankar förklarade tidigare för mig att det blir mycket bättre på nästa ställe... men icke! Jag har nu börjat lära mig är att det inte finns någon plats, någon människa, någon upplevelse, inga meteriella ting och inga pengar som gör livet enklare, mer begripligt eller roligare. Allt handlar om min egen tanke. Mitt vis att reflektera över livet. Det handlar om inställningen, sinnesron och självkänslan.
När man lär sig och blir övertygad om ovanstående lär man sig också att kontrollera och hantera sina reflektioner och tankar. Det är först då man kan välja att möta den pågående situationen, nuet med ett leende. Att kunna välja att känna enkelhet, sinnesro och lycka i det man har just nu och det som händer just nu.
När jag lär mig att den enda som kan skapa min lycka är jag själv. Att jag inte har något eller någon att skylla på, då är jag hemma var än mitt fysiska jag befinner mig. Jag är fumlande på väg, men bara så långt att jag hittat början på en svårfunnen stig. Men jag är på väg...

Jag flyr inte denna gången. Jag gör bara det som jag vill. Inte för att jag behöver, måste eller borde utan helt enkelt bara för att jag vill. Denna gången är jag helt enkelt klar och färdig i Värmland. För nu i alla fall.
Min tid i värmland har varit helt fantastisk. Jag har upplevt och lärt mig otroligt mycket. Jag har träffat oslagbara vänner. Vänner för livet. Jag har fan blivit en värmlandspöjjk. Det är just vad jag har blivit. "Ack Värmeland du sköna".

Denna gången är jag helt enkelt klar och färdig i Värmland. För nu i alla fall...
I'll be back!

Kring tre-tiden i natt var det dags att knoppa. Jon och jag hade vart ute och "gjort Karlstad", och var sjukt trötta. Min gode vän kryper ner i soffan o somnar på två röda. Själv kravlar jag ner i sängen. Sekunden efter sover jag.
Kring åttatiden på morgonen vaknar jag till lite lätt, fryser och är på ett vansinnigt myshumör. Jag vänder runt och ser Anja ligga bredvid. Jag börjar försiktigt flytta mig närmre. Är så jäkla sugen på att lägga mig tätt intill, krama om henne hårt, gosa ner ansiktet i hennes hår och känna den där härliga anja-lukten...
Just när jag plockat ut vinsten i förskott och i hjärnan gått igenom detta underbara scenario, trissat upp mina förväntningar om hur skönt det ska bli till skyarna och påbörjat mina försiktiga rörelser mot henne kommer en snabb, ninjaförvirrande tanke farande genom mitt huvud:
"meh varrå, anja e ju fan i Oslo, vad gör hon här?"
Samtidigt inser jag att det inte är Anja som ligger bredvid. Det är inte ens en tjej. Det är Jon.
För någon sekund känns det som om självaste livet går i spillror och något dör inombords. Tanken som nyss var så varm, skön och underbar förvandlades med en handvändning till något kallt, förvirrat och jobbigt.

Efter bara ett ögonblick lägger sig dessa spontana kännslor och jag börjar småskratta för mig själv. Vad kul om det hade hänt, vilken ännu bättre story det här skulle kunnat bli!
Nåväl, sekunden efter att jag accepterat situationen och åter börjat slumra till ringer den där jävla väckarklockan och jag inser att jag ska upp o jobba. Som taget från en Deja vu dyker spillrorna upp igen. Tusentals bitar faller till marken...

Jaha, då har jag blivit ett pris nu också. Jag skrev en lite skämtsam kommentar a´la kontaktannons-stuket på ett av min gode vän Jon´s blogginlägg. Såhär i efterhand verkar det som att Jon inte bara höjde mitt skämt en nivå eller två utan tog mitt spexiga inlägg under armen, besteg berget och droppade av det högst upp - ett rymdiskt avstånd ovanför ursprungsnivån.
Detta innebär att man just nu kan vinna en dejt med mig på Jon's blogg.
Till råge på allt... När Jon lagt upp dejttävlingen på bloggen och bad mig kolla in det hela blev jag såklart lite ställd. Innan jag ens hunnt förmedla min åsikt kring det hela ställer han mig näst intill i ett "I dare you-scenario" då han säger:
"Varrå, du måste ju gå om någon svarar, eller hur"?
Och fan, ärligt, om en polare kör en "Dare" på en då kan man ju fan inte vara en kyckling o stå över, eller hur!?

Summa summarium; Man kan nu gå in HÄR , följa instruktioner och vinna en dejt med mig.

Satt i soffan, msn-filosoferade tillsammans med Jon över livet och dess känslomässiga spratt som det till och från kan spela och kände plötsligt hur magen började lira ett spratt för sig. Kom genast på att jag inte käkat något sedan den nu så beryktade frukosten kring sju-snåret i morse. Jag förstod genast min mages beklagan och tänkte slänga ihop lite snabbt krubb.

Jag drog igång en nyförvävad Lenny Kravitz-platta ("Let love Rule") & gled ut i köket. Kollade skåpen, kollade lådorna, kollade varenda jävla liten vrå, men vart inte sugen på något av det som knappt fanns, so to speak.
Jag fick syn på tre konserver som stod på överst på kylen o glodde på mig. Två burkar kikärtor o en burk rödabönor.
- Jaha, tänkte jag... vafaen glor dom på då?
Jag öppnade burkarna hävde ner innehållet i en bunke, mosade sönder det & tänkte att nu jäklar ska ni bli biffar.
Lite lök, en finhackad ostbit, några pressade vitlökar, ett gäng snurr på kryddkvarnarna och lite ströbröd senare verkar det som om jag lyckats riktigt jäkla bra... Bara stekning kvar.

Allt tack vare Lenny Kravitz... fan vilken bra platta att ha i samlingen!

Jag steg upp tidigt, tidigt i morse. Ville överraska Anja med frukost då hon vaknade. För att göra det lite enklare för henne att gå upp, liksom. Jag kokade gröt, gjorde the, kirrade ostfrallor, tände ljus och drog igång Otis Reddings "That's how strong my love is".
Jag vet inte om hon reflekterade över den fantastiska låten och dess innehåll.
Jag ville berätta något. Jag ville förmedla det i tystnad, utan ett ord. Jag ville förmedla det genom att sitta bredvid, genom äta en lugn frukost, genom att bara lyssna på Otis förtvivlade kärleksskrik och samtidigt låta ögonen fastna i ljuslågornas förföriska sken.

Till alla er som ägnar sig åt att rimma till era klappar följer här utmärkta rim till diverse olika klappar som jag själv skall ge bort (ni som inte rimmar vill jag passa på att trakassera med att kalla okreativa tråkmånsar). Givetvis skriver jag inte till vem paketen är eftersom några av er jag ger bort till läser här. Jag skriver heller inte vad paketen faktiskt innehåller här, men ni är varmt välkomna att försöka gissa... avslöjanden av innehåll kommer som Julklapp till er, haha!

Rim #1
________ du börjar nu bli stor. Dags att börja få flickorna att efter dig sukta.
För det krävs charm & stil, men även att gott lukta!

Rim #2
Jacka, Tröja och Topp - dessa till din överkropp.
Trosa, Strumpbyxa och Pistol... nääe, Fiol... näääeh, Gungstol?...
Äsch, öppna själv och kolla, vad detta paket kan innehålla.

Rim #3
Drömmar, minnen, upplevelser och så, tyker jag att du ska spara på.
I denna kan du göra det i bild eller skrift, och då du blir gammal kan du blicka tillbaka på din livs bedrift.

Rim #4
Första litterat i vardera följande glosa, avslöjar tillsammans innehållet i denna roande allmosa;
Hoppas er lust till helgalet ymgänge skoningslöst tärt,
En rolig idiotisk storebror kommer temporärt.

Rim #5
I denna liggs det mest i sked, annars börjar det genast att gafflas och en knivig situation kan uppkomma...
Äshdå, dåligt rim, Anyway - till maten använder ni domma.

Rim #6
Herpes, Gonorré, Klamydia och Kondylom, dessa undviker du bäst med denna på.
Hamnar du någon gång i halmen med en snubbe, kanske Uggla, rekomenderar jag starkt att du använder dubbla.

Rim #7 (löses som en rebus)
Glamouröst underkänd + Varm dryck, automatvapen med -4 som slut, förkortning av svenskt mynt, engelska motsatsen till av, samt det kortaste svar för bekräftan.


Här kommer ett bonus "rim" till musiknördarna där ute... vem kan knäcka denna?
"Hej Du!
När hösten kommer säger vi hej då blå himmel och feta gamla sol. Man går in i sitt hus, tar en cigarr och tänker på vad som fanns där utanför väggen; är det någon annan där ute?
Vi har redan börjat vänta på maskarna och det stora spelet i himelen som kommer med våren.

Kanske vet du nu vad det i detta paket kan vara, om inte, läs det på engelska så kanske det på din fråga kan svara."

Hittills ikväll har det tre gånger ring på dörren, varpå jag öppnat och varje gång fått lyssna till barnsång och fnitter. Efter att de sjungit klart tittar de lite generat upp på mig med sina små valpögon, stäcker fram sina korgar och säger: "har du godis?".
Hjärtskärande!
Jag kan bara inte säga nej, fast än att jag kanske vill. Eftersom jag ska jobba en sväng i morrn förmiddag har jag bestämt mig för att ta det jäkligt pyjamas ikväll och har därmed vart på Pekås och inhandlat lite godis till MIN myskväll med mig själv...
och nu har jag gett bort allt! Var endaste en av godisbitarna är bortskänkta till små kids med hundhögon.
Funderar på att traska bort till affärn igen och köpa några nya godisar men vettikatten om jag vågar. Jag menar, tänk om det kommer fler kids som vill sjunga, glo med sina valpögon, sträcka fram sina korgar och säga "har du godis?". Jag kommer garanterat att bli galen i sådana fall.
Hmm, får se hur det blir.