JensNordholm

När man som jag är uppväxt i ett litet, litet samhälle och har spenderat, i alla fall halva sitt liv, ute i skogen, byggt kojor, klättrat i träd, busat och härjat (Jag hade till och med min första fylla ute i skogen) eller vart med farfar i torpet (vårt sommarställe) och hjälpt till att slå åkern med lie, sätta potäter eller målat om husen (ladan, ve'boa och torpet) med Falu rö'färg...
Då blir det liksom en väldig skilldnad och kontrast när man helt plötsligt sitter i en höghuslägenhet i Farsta, en av Stockholms alla betongdjungler (dock en av de fina varianterna) och ser ut över asfalt, köpcentrum, betong och mer asfalt.

Dock är det till en tröst att alla gator här i Farsta, ironiskt nog och nästan som av ett omen, är döpta efter Värmländska place. Jag & Jon bor på Molkomsbacken. Men i samlingen finns även Arvikagatan, Lysviksvägen, Östmarksgatan, Rottnerosbacken, Sunneplan och så vidare.
Hur som helst så har jag byggt upp en saknad av skogen och naturen, men på något vis uppenbarligen stängt undan saknaden, ungefär som om den vore jobbig att tänka på så jag i mitt omedvetna eller undermedvetna stängt av tanken.

Igår upplevde jag dock något helt fantastiskt. Det var även då som jag upptäckte min otroliga längtan till naturen. Jag tror liksom att vi skogsfolk behöver den för att kunna leva. Eller i alla fall för att inte tappa bort sin identitet. Det är som vatten för en växt eller som syre för oss männsikor och djur. Igår blev jag vattnad. Igår fick jag luft.

Vår balkong här på Molkomsbacken har soltid från ca 13-tiden fram till solnedgång. Innan dess är den helt skuggbelagd och inte alls så attraktiv. Igår var det ett strålande väder och inte ett moln på himlen redan från tidig morgon. Jag bestämde mig då för att ta en promenad, få lite sol på näsan och dessutom utforska Farsta och inte bara dess big ass köpcentra.
När jag kom utanför dörrn' såg jag mig om (vi bor liksom på en höjd, så utsikten är ganska bra) och funderade över åt vilket håll jag skulle traska. Söder, betong. Öster, betong. Norr, betong. Väster, lite skog skymtades långt borta. Valet var som ni förstår inte svårt.

Jag spatserade iväg på min upptäcksfärd, ivrig och nyfiken på vad jag skulle hitta. Jag korsar en stor väg, går under en tågbro, går förbi fotbollsklubben och ett antal fotbollsplaner och kommer fram till Farsta gård. Här tar vägen slut. Av ren nyfikenhet går jag in på en liten stig som leder runt om godset. När jag kommit runt på baksidan, till den enorma bakgården ser jag den där nere. Glittrande. Strålande. Den helt fantastiska sjön. Den är omgiven av skog. Skog, skog och åter skog. Jag skiner upp och börjar ta mig ner mot den. Nu är jag i vildmarken. Det är som en svensk djungel. Jag andas djupt in lukten av fauna och flora.

Brännässlor, syrén, viol, fläderblom, skogslera, algblommning, sjövatten samt alla andra växter och skogens ting bildar tillsammans en obeskrivligt härlig doft. Det kan tänkas vara som att snorta en rejäl lina amfetamin (för att avromantisera storyn lite). Jag kände på en sekund hur energin började bubbla. Jag ville hoppa, studsa och rusa rakt in i skogen. Gärna kasta av mig alla kläder och göra något konstigt läte. Dock är jag tråkigt nog en alldeles för civiliserad ung man för att förverkliga min känsla.

Jag kunde inte sluta gå. Jag ville bara ha mer. Se mer. Känna mer. Jag gick ner i en dal, över en kulle, klättrade upp för ett litet berg och där stannade jag. Nu var jag nära nära sjön. Den flöt omkring där, precis nedanför mig. Den återspeglade det starka solljuset som fick den att se ut som ett hav av guld. Jag såg en gammal träbro längre bort. Den ledde över till något som senare skulle visa sig vara en ö. Givetvis var Indiana Jens tvungen att utforska. När jag kom ut till mitten av bron stannade jag. Satte mig på räcket och såg ut över den vidsträckta sjön. Jag såg totalt 8 svanar. Alla med ett antal minisvanar tätt i följe. Familjeutflykt, javisst! Jag satt där och solade ganska länge innan jag fortsatte över till andra sidan.

Det var då det hände. Det var då jag fann dem. Det blåa guldet. Blåbär. Hela skogen var full med blåbär. "Uhh, jag säger bara det UHH" va gôtt! Jag satte mig ner bland buskarna och plockade. En näve, en till, en till, bara en till... Nyplockade blåbär är ju typ det godaste ever. Jag älskert! Jag kände lite att jag aldrig ville lämna skogen, sjön, bron, svanarna och blåbären. Jag ville bygga en koja och bosätta mig där ute på ön. Jag önskar nästan att jag hade vart lite mer som Robinson Crusoe och gjort'et.

Eftersom jag nu sitter här, bakfull o jävlig med min svarta macbook i famnen, skrivandes i bloggen förstår ni ju att jag tillslut lämnade skogen. Men dit ska jag lätt gå igen alltå. När jag kom hem blev det en snabb dusch, sedan for jag efter en snabb sväng förbi systembolaget och vinshopping in till Vitabergsparken och mötte upp Jon, Nazanin, Ida och Jossan. Sedan anslöt även Elin och Åsa. Jag, Jon och fem underbara, halvgalna kalaspinglor. Fest-eliten var nu samlad. Vinet flödade och vi fann oss efter en tid i ett moln av ganska grovt och högljutt sex-snack. När vi blev medvetna om hur o-hemliga vi var och att alla som satt runt omkring i parken uppenbart hörde oss brast vi ut i ett asgarv... sedan fortsatte vi.

Då solen började dala och parken inte längre var så attraktiv traskade vi hem till Ida och satte oss på hennes takterrass med utsikt över hela stan, vattnet och Grönalund. Festen fortsatte och fyllan eskalerade. När alkoholen tog slut var det dags att dra vidare. Vi ordnade gästlistor på Rocks och gled dit. Det var ganska folktomt, viket absolut inte var någon nackdel... mer yta till oss att härja på, liksom. Kring två-snåret hoppade jag och Åsa in i en Cab och drog vidare till... [trumvirvel] Stureplan! Ja, du läste rätt. Stureplan. Inte mina hangarounds, men, så blev det. Det vansinniga festandet fortsatte och jag minns faktiskt inte riktigt vad som hände. Någon gång kring 6- eller 7-snåret var jag hemma i soffan i Farsta med Jon bredvid mig i alla fall. Vi delade på den sista folkbärsen som fanns kvar i kylen, lirade ett set backgammon och däckade.

The End.