JensNordholm

Jag är trött. Extremt trött. Inte bara på det vis som för lite sömn och förkylning skapar, utan på ett vis som är än värre. Den förstnämnda tröttheten är förstås lätt att handskas med. Om jag sover ordentligt, ser till att få i mig lagom mängd med C-vitamin & andra nyttosamma ämnen samt rör på mig lite så är denna trötthet snart borta med vinden.

Den andra tröttheten är det långt mycket värre med. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Alls. Det handlar om kärlek. Jag är utsvulten och överfull på samma gång. Jag vet inte vilket av dem som är värst, men jag vet att båda river. Kliar. Tär.

Sahara. Den gassande solen bränner. Det är varmt. Extremt varmt. En man har kommit vilse. Bort från den karavan han tidigare färdades med. Han är hungrig. Så hungrig att det värker. Så hungrig att det känns som att magsäcken vilken sekund som helst imploderar.
Än värre är det med törsten. Han är totalt uttorkad. Från tungspets ner till maggrop. Varje steg i den brännheta sanden är en livsansträngning. Han tror att han vet åt vilket håll han ska. I alla fall så hoppas han att han tror att han vet.

Paradoxen i denna metaforiska berättelse, som du snart förstår, är att han har två kameler med sig. Bakom sig drar de en stor vagn. Vagnen är fylld av mat. Av dryck. Exotiska frukter, kött, skaldjur, fisk, ris, pasta, vatten, vin, öl. Vad du vill. Ett landskap av frestelser för en sann gastronoms alla sinnen. Den törstande, svältande mannen kan dock inte röra något på vagnen. Den är nämligen inte ämnad för honom. Han är kocken som ägnat sitt liv åt att samla och tillverka all dena kost. Han är på väg, hoppas han, till sin drottning. Till sin Cleopatra. Till sin kärlekens- och skönhetens gudinna. Till sin Afrodite.
Han vet inte om han någonsin kommer att komma fram. Men han vet att om han någongång gör det, väntar hennes vagn på honom. Hennes vagn fylld av allt han behöver och allt han vill ha.

Han stannar upp, torkar svetten ur pannan, spottar ut några vilsekommna sandkorn, tar några djupa andetag och fortsätter sedan att traska.

Jag är trött på hettan. På att svälta. På att törsta.
Jag är trött på att i ovisshet släpa denna vagn. Denna vagn fylld av allt jag behöver men inte kan ta.
Jag är trött på att inte ha någon att ge bort allt till. Alla dessa exotiska frukter, allt kött, alla skaldjur, all fisk, allt ris, all pasta, allt vatten, allt vin, all öl.
Jag är trött på att inte veta var hon är. Var hon finns. Om hon finns.

Kärlek.
Jag svälter.
Jag tyngs.