JensNordholm

Vi alla känner förstås till den viktiga roll kungahuset har när det kommer till att bibehålla den traditionella, svenska familjen, i vilken vi troget lever i par, gifter oss och skaffar barn. Vi skiljer oss inte under några omständigheter - för kärnfamiljen den är tamejfan viktig i blågula ögon!

Därför statuerar kungahuset med sina bästa exempel:
En kåt prins som sätter på Slitzmodeller & kör racingbil, en halv-alkad modeprinsessa som är hjärtekrossad då hennes kille bänder på söta, blonda jäntor från Norge samt en fisförnäm fröken duktig som gifter sig för pengar som inte är sina egna och lovar saker inför Gud... som hon inte har en aning om vem det är.

Här är alla fakta vi behöver för att förstå att monarkin är totalt idiotisk. Jag är också halvalkad, lite hjärtekrossad och har blivit bedragen. Jag lovar också saker (som jag inte håller) till folk jag inte har en aning om vem det är. Jag spenderar mer än gärna pengar som inte är mina egna och även jag vill köra raceingbil...
och jag skulle utan att tveka sätta på Slitzmodeller.

Att tronen endast kan ärvas är ju givet. Tänk hur många människor med överkompetens som skulle sökt jobbet om det lagts ut på platsbanken. Dessutom behöver man ju tydligen varken vara tal- skriv- eller läskunnig.
- Men man måste väl åtminstone vara svensk?
- Nej.

Har länge funderat över när det är dags att börja blogga igen. Svaret som dykt upp har varit detsamma lika länge som jag funderat. När jag bli sugen. När jag känner att jag skriver om något jag vill skriva om. Det är svaret jag haft.

Att blogga skall helt enkelt inte kännas lika jobbigt som att bli akut skitnödig vid opassande tillfälle. Särskilt inte när man dessutom efter att ha hållt det hela inne sjukt länge (gärna p.g.a att man upplever att det inte finns tid till att sitta på dass), rusar in på muggen, sliter ner brallorna, slänger sig på porslinsinrättningen och ganska snabbt inser att FAAN, det här kommer att ta tid! Man pressar. Värmen stiger. Svetten börjar pärla sig längs hårfästet. Tar en titt i spegeln och inser att den där blodådran som bultar i mitten av pannan snart sprängs om man fortsätter...
Efter hårt, taktiskt och intervallliknande arbete känner man plötslig att NU! Nu jävlar är det fan på väg! Och ut kommer vaddå... en liten, jävla ointressant liten brun/svart klump. För allt det pressandet och slitet. Fy fan!


Hädanefter levereras endast lättutskitna, okrystade inlägg... med en garanterad stank av skit.

Tonårsrebell - ett ord skapat och använt av vuxna i alla generationer. För visst är det så att barn och ungdomar riktar sparkar mot allt det de vuxna säger. Vi blir rebeller och gör uppror mot den värld våra föräldrar jobbat så hårt för att föda och uppfostra oss in i. Vi sparkar mot knutarna som binder, bara för att vara upproriska.


Jag tror inte att vi sparkar för att vara rebelliska och få uppmärksamhet. Vi sparkar när det går upp för oss att vi blivit uppfostrade i en lögn hela livet. När det går upp för oss att våra föräldrar egentligen inte vet ett skit mer om världen och livet än vi gör. När det går upp för oss att de inte har alla svar. De har bara accepterat världen. Slutat fråga. Slutat bry sig. De har fogat sig till det som finns innanför den mur de än gång reste runt om sig och de har svårt att förstå att det är deras jävla mur i deras liv. Jag har inte bett om någon mur i mitt.


Jag tänker fortsätta sparka.

Min fantastiska syrra och svåger (alltså syrrans pöjk) är i stan på visit, vilket är extremt trevligt. Om ett litet tag ska vi ut på en helrunda i huvudstan och se om det säljs något värt att köpa. Igårkväll satt vi hemma, lirade god 'ol chicago (kortspel), sippade rödtjut och lyssnade in oss ordentligt på Fleetwood Mac. Ikväll är det nämligen dags att åter se detta fenomenala band entra scenen. Förväntan är uppe i skyarna.

Jaja, nog om det... jag har faktiskt en mycket viktig sak att berätta. Det är därför jag nu, helt plötsligt, en lördag klockan tio på morgonen sitter och skriver för första gången på några veckor.

Igår, efter det att jag mött upp syster & J på centralen drog vi till Laughing Duck för att stoppa något i magen. När vi beställer frågar Jimmy servitrisen om det går att få stekt potatis till steken istället för Pommes Frites. Hon ler vänligt mot oss och svarar lite osäkert och tvekande; "Ehhm jo, det är nästan som stekt potatis till"
Okej tänker vi, utan att ifrågasätta. När maten väl marcheras in och dukas upp på bordet framför oss tittar vi länge och brister sedan ut i ett as-garv. På tallriken ligger steken OCH det som i folkmun rent av kallas Pommes Frites. FRITERADE Pommes Frites.... ja, eller det som servitrisen kort och gott refererade till som "nästan som stekt potatis".

Okej att hon är uppfödd i innerstan på andra halvan av 90-talet och tror att friterade pommes är nästan stekt potatis, men hur fan fick hon jobb som servitris med dessa eminenta kunskaper? Inte en jävla aning, men kul att hon var där just då och roade just oss.

Som ni säkert märkt så har det återigen blivit ett glapp i mitt bloggande. Allra mest beror det på att jag faktiskt på riktigt börjat göra alla de där sakerna som jag för en tid sedan skrev om... Jag har ägnat min tid åt att samla skärvor och splitter från mig själv som bildats under sommarn. Eller egentligen under hela det gångna året.

Ända sedan jag för drygt ett år sedan slutade arbeta med Arvikafestivalen och Ritz har det vart ganska tomult. Jag söp nästan ihjäl mig, mådde extremt skit, blev bättre men pank o mådde skit över det, sedan tog förhållandet med en av de härligaste & mest älskvärda tjejerna i världen slut. Konsekvesen av det blev en flytt till Sthlm. Nu när jag tänker efter så var det kanske inte helt smart att mitt i allt det där försöka anpassa sig till ny stad, nya vänner, nytt uteliv, nytt jobb osv. Till råge på allt vart jag ju hemlös också och bodde runt hos polare två månader förra våren. Hela våren var egentligen, såhär i efterhand ett enda långt stressmoment...

Sedan kom sommarn och min första riktiga sommarsemester på några år, och som det lätt blir när man reser runt och hälsar på vänner som man inte träffat på väldigt länge - oftast inte allt för lugnt. I början på Augusti var jag rejält trashad. I skärvor och spillror.

Nu har jag faktiskt inte rökt en endaste cigarett på arbetstid på två veckor och knappt något alls på kvällarna heller. Jag har tänkt mycket mer på vad jag äter och när jag äter, jag har motionerat ett gäng gånger och jag är jäkligt framgångsrik i jobbet. Helt enkelt så är jag jävligt tillbaks i mitt vanliga jag... Pigg, allert, glad och halvt galen.

Let's get it on!

C - ok inget gulligt SMS men jag tänker på dig. Ganska ofta faktiskt. Även om din work-mate är lite galen har han iaf. rätt i att du är extremt vacker.

Idag är jag så jävla bra. Jag är sådär bra att jag nästan förvånar mig själv. Kanske är det för att jag idag är inne på min sista dag som åttatusendaging. Jag är nämligen 8 999 dagar idag. I morrn kliver jag alltså in i en ny värld som niotusendaging. Wow!

Hur många dagar är du? Kolla HÄR (det räcker med att fylla i Namn, Efternamn och person nr så hittar den dig).


Ikväll far jag iväg och blir borta över helgen. Ska hem till Jönköping & Mulljsö och hälsa på min familj. Äntligen!

För ganska längesedan, säg drygt ett halvår tillbaks i tiden, så diskuterade, eller snarare filosoferade Jon, Oscar och jag väldigt mycket över det här med lycka och om vad som gör oss lyckliga. Vi försökte komma på hur lycka fungerar. Jon drog då upp något som Aristoteles (grekisk filosof 384-322 f.kr.) sagt.

"Allt levande kan endast vara lyckligt när det är i sitt rätta element". Aristoteles menade att allt på jorden finns till för att uppfylla ett visst ändamål, för att utnyttja en funktion. Sin funktion. En pinjenöt finns för att den ska falla till marken, slå rot och en dag bli ett pinjeträd. Då är pinjenöten lycklig. Fisken simmar sig lycklig. Fågeln flyger sig lycklig. Människans förmåga, människans rätta element är vår unika fallenhet till reflektion.
Vi männiksor finner alltså lycka när vi gör det bara vi kan göra - dvs. reflektera över verkligheten.

Kring lunchtid idag började jag känna mig förjävla krasslig så jag for hem från jobbet. Sedan dess har det bara blivit värre och värre och värre. I skrivande stund ligger jag raklång i soffan iförd mjukisbrallor, sockar, tisha och hoodie. Över det har jag TVÅ duntäcken och bakom mig ett berg av kuddar. Ändå fryser jag. FY FAN!
Dessutom är jag sådär gött förkylningsstel i hela kroppen, ryggen värker, huvudet värker, näsan rinner och halsen river. Till råge på allt är jag rastlös också. Det är verkligen röjtråkigt att vara sjuk... Jag blir galen!

Varför har jag ingen passuppa här. Någon som tar hand om mig. Bäddar ner mig. Gör thé. Matar mig med godis. Klappar mig på huvudet. Kliar mig på ryggen. Någon som bara visar lite sympati och förstår hur synd det är om mig...
DET hade vart något det!

Men nähääe, jag får minsann ligga här i min ensamhet, frysa och svettas på samma gång och tycka synd om mig själv, alldeles ensam.


Snälla, tyck liiiite synd om mig nurrå! TÄNK att det faktiskt kan vara Svininfluensan! =p

Regn, blåst, kyla, tung grå himmel, mörker...
Idag slog det mig att hösten sakta smyger sig på. Det slog mig också att jag ännu ett jävla år blir kvar i detta jävla land och tvingas uppleva ännu en jävla höst, och en jävla vinter och en jävla vår av slask, mörker, kyla, förkylning och en hel hög med annat jävla skit.

Just nu är jag så jävla sugen på att få be någon att hålla käften. Att få be någon dra åt helvete. Att få göra någon ledsen. Mest för att säkerställa att någon jävel i världen blir lite mer nedtryckt, hängig och ledsen än jag är. USCH vad det hatas på just nu. Inte på någon specifik, utan på världen, som den är.

Nu ska jag drömma att jag är elak, så kanske det känns bättre när jag vaknar.

Jag är trött. Extremt trött. Inte bara på det vis som för lite sömn och förkylning skapar, utan på ett vis som är än värre. Den förstnämnda tröttheten är förstås lätt att handskas med. Om jag sover ordentligt, ser till att få i mig lagom mängd med C-vitamin & andra nyttosamma ämnen samt rör på mig lite så är denna trötthet snart borta med vinden.

Den andra tröttheten är det långt mycket värre med. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Alls. Det handlar om kärlek. Jag är utsvulten och överfull på samma gång. Jag vet inte vilket av dem som är värst, men jag vet att båda river. Kliar. Tär.

Sahara. Den gassande solen bränner. Det är varmt. Extremt varmt. En man har kommit vilse. Bort från den karavan han tidigare färdades med. Han är hungrig. Så hungrig att det värker. Så hungrig att det känns som att magsäcken vilken sekund som helst imploderar.
Än värre är det med törsten. Han är totalt uttorkad. Från tungspets ner till maggrop. Varje steg i den brännheta sanden är en livsansträngning. Han tror att han vet åt vilket håll han ska. I alla fall så hoppas han att han tror att han vet.

Paradoxen i denna metaforiska berättelse, som du snart förstår, är att han har två kameler med sig. Bakom sig drar de en stor vagn. Vagnen är fylld av mat. Av dryck. Exotiska frukter, kött, skaldjur, fisk, ris, pasta, vatten, vin, öl. Vad du vill. Ett landskap av frestelser för en sann gastronoms alla sinnen. Den törstande, svältande mannen kan dock inte röra något på vagnen. Den är nämligen inte ämnad för honom. Han är kocken som ägnat sitt liv åt att samla och tillverka all dena kost. Han är på väg, hoppas han, till sin drottning. Till sin Cleopatra. Till sin kärlekens- och skönhetens gudinna. Till sin Afrodite.
Han vet inte om han någonsin kommer att komma fram. Men han vet att om han någongång gör det, väntar hennes vagn på honom. Hennes vagn fylld av allt han behöver och allt han vill ha.

Han stannar upp, torkar svetten ur pannan, spottar ut några vilsekommna sandkorn, tar några djupa andetag och fortsätter sedan att traska.

Jag är trött på hettan. På att svälta. På att törsta.
Jag är trött på att i ovisshet släpa denna vagn. Denna vagn fylld av allt jag behöver men inte kan ta.
Jag är trött på att inte ha någon att ge bort allt till. Alla dessa exotiska frukter, allt kött, alla skaldjur, all fisk, allt ris, all pasta, allt vatten, allt vin, all öl.
Jag är trött på att inte veta var hon är. Var hon finns. Om hon finns.

Kärlek.
Jag svälter.
Jag tyngs.

Igår rökte jag EN cigarett på kvällen. Gick idag upp 07.30, åt FRUKOST och tog sedan en ca 3km JOGGINGTUR. Kom hem, duscha, ner till tuben, in på kontoret och har i en timme plöjt av to-do-listan - UTAN att skjuta på något alls. Wow!

Fan, jag har alldeles snart, typ ikväll, läst ut Illusionisten. Det är med vemod och sorg i hjärtat. Jag hade kunnat läsa om Mr. Urfe's paradoxala, metafysiska upplevelser på Phraxos resten av livet.

Om du har något extremt bra boktips att dela med dig av så tar jag gärna emot. Jag gillar böcker som det ligger mycket tanke, livsfilosofi och forskning bakom. Det skall märkas att författaren utmanat sig själv och verkligen jobbat för att skapa sin berättelse. Jag vill få min egen fantasi och tanke väckt genom att läsa. Känna att den ger mig något mer än bara några timmars underhållning.

Nu till att sammanställa förra utbildningen och planera en fet uppföljning. I morgon bär det av för en veckas jobb, häng och planerande i Norrland.

Det finns några saker som jag behöver, bör och ska ta tag i och styra upp. Dock är det saker som på olika vis skänker glädje och höjer livskvalitéten en aning. I alla fall på kort sikt. På lång sikt är det som med det mesta som är jäkligt kul; rav-dåligt för både kropp och själ och därför saker som jag behöver, bör och ska ta tag i och styra upp.

Eftersom jag uppenbarligen har så sjukt jävla svårt att ta tag i dessa saker som jag vet att jag borde göra tänkte jag att om jag bekänner felen och öppet säger vad jag borde göra åt dem så kanske det är lättare för mig att verkligen göra något och inte bara tänka att jag ska göra något. Så håll i hatten, fel, brister och idioti jag måste ändra på. Mina egna sju dödssynder:

1. Rökning. I sommar har jag rökt way to much! Nu ska det bli ett slut på detta. Jag & Tobbe (vän & kollega) har lagt upp en plan; Sluta röka på arbetstid from. idag. Om några veckor trappar vi ner och slutar helt på vardagar. Feströkandet är jag alldeles för omogen för att ens kunna yttra att jag kommer att sluta med, så det får bli när jag blir lite mer vuxen.

2. Drickandet. Samma där, way to much! Det är till och med så illa att jag är övertygad om att någon- eller några ting i kroppen är trasigt. Det känns så. Dock är jag alldeles för feg för att gå till doktorn och få det på svart eller vitt. Så jag väntar tills det går över av sig själv, eller troligen till jag kollapsar o måste dit akut. Två dagar i veckan, allra allra max får det bli framöver.

3. Kost. Jag har gjort helt och hållet tvärt om än vad ordet lämpligt betyder. Ätit onyttigt, ätit oregelbundet, ätit på kvällar o nätter när jag vart vaken o inget på dagarna osv. Fan, jag var ju hälsofreak ett tag och tog hand om mig. Nu ska det bli bättring. Bra mat på bra och regelbundna tider. Jag ska börja med frukost också!

4. Motion. From. nästa vecka blir det gymmet tre dagar i veckan, kanske två till en början innan jobbet mellan 07-09 + en kort löprunda före och efter. Jag & Tobbe börjar tillsammans.

5. Sömn. Jag sover alldeles FÖR lite. Alltså inte bara nu när jag har haft extremt svårt att sova efter semestern, men över lag. Varför gå o lägga sig kring 2-, 3-tiden när jag ska gå upp vid åtta? Ganska korkat va? JA! Jag har bestämt mig för att alltid se till att sova i alla fall sju timmar per natt.

6. Gitarr. Jag ska lämna in gitarrerna på service, få dem intonerade, putsade och tillfixade och sedan börja lira mer. Jag ska också lösa så jag får upp min big-ass stärkare. Den har stått i replokalen i Kstad o samlat damm i ett halvår så det kan vara dags kanske.

7. Skjuta-på-saker. Jag ska sluta skjuta upp saker. Jag ska göra alla saker jag borde göra direkt när jag KAN göra dem. I alla fall viktiga saker. Jag får ju alltid allt gjort på ett bra vis men jag får också alltid stressa med dem helt sjukt mycket för att jag väntat till sista sekunden. Slut på det!

Om jag gör allt ovan kommer jag bli snyggare, fräschare, piggare, få bättre kondition och framförallt spara MASSOR av pengar. Varken du eller jag vill veta hur mycket pengar jag lagt på fest i sommar.

Det är ju bara att sätta igång, Fo hällväddä!

Redan när jag skrev förra inlägget "Motgångsrikt" tänkte jag att jag om några timmar hårt skulle kontra med inlägget "Framgångsrikt". Men just när jag skulle till och skriva inser jag bittert att INGET är framgångsrikt just precis nu. Jag försöker verkligen att tänka ut något. Bara något. Minsta lilla sak. Men neh, det kommer inget.

Checklista motgångsrikhet:
Ekonomi, check!
Kärlek, check!
Jobb, check!
Fritid, check!
Fysik, check!

näääh, allt är motgångsrikt!

Vad händer!? Har dagen D anlänt. Domedagen. Dagen då alla mina räkmackor är förbrukade? Har jag kramat ur hela min livstids ranson av tur nu? Strax 25 bast och resterande liv i total motgångsrikhet. Jippie-kay-jens!

Eller kanske är det bara så att räkorna i disken tog slut och räktrålarn' åter är till havs i fullt sjå med att håva in fler, så att nya mackor kan göras?




Som vanligt, det spörs...

Natten tillhörande föregående dygn var ett helvete. Det var natten innan första arbetsdagen. Första arbetsdagen på sex veckor. Jag ägnade natten åt att vrida och vända mig, prova ett hundratal olika positioner, svettas, frysa, täcke av, täcke på, blev törstig, drack vatten, blev kissnödig, kissade osv osv. Detta pågick tills någon gång kring sex-snåret då jag äntligen somnade. Två timmar senare ringde väckarklockan in för en härligt strålande dag i arbetsringen. Och fan vad sugen jag var på att kasta in handduken direkt.

Jag överlevde, som du kanske märker, gårdagens slit. När jag klev innanför dörren i vårt Casa de la' J'J' kring arton-tiden igår kväll var jag helt slut. I kolapstillstånd. Jag tänkte för mig själv; "Skönt! Då kommer jag ju kunna sova i natt.". Kvällen smög sakta på. Jag låg plankad i soffan o kollade på World of the Lost, hela vägen halvt som halvt sovandes. När filmen äntligen var slut, klockan nyss slagit elva och mörkret slagit ihjäl det sista av dagens ljus snubblade jag ner i sängen för nio härliga timmars sömn.

I samma sekund som jag landade på sängen var det dock något som hände. Nästan som i en förtrollning vände det. Helt! Jag blev klarvaken. Återigen timmar av vrida, vända, svettas, frysa, täcke av, täcke på, törst, nödighet osv osv...

...och hela tiden tanken molandes; "tänk om?"

Jag har tappat förmågan att sova nattetid!

Nu har det åter råkat bli sådär FÖR längesedan jag skrev något här. När jag inte skriver här betyder det oftast, har jag märkt, att jag är ute o gör något med mitt liv. Att jag är ute och upplever lite äventyr. Det kanske inte är helt illa det heller. Att upptäcka saker och vara med om äventyr. I alla fall inte i en fullt vanlig människas liv. När det gäller mitt liv är det visst lite annorlunda. Det är ibland lite för spontant, oplanerat och fartfyllt för att jag ens ska hinna med att känna efter eller reflektera över situationen.

Nu har jag i alla fall tagit lite luft, snart vart nykter i två dagar och fått möjlighet till att börja reda ut och fläta ihop det som hänt de senaste två veckorna av mer eller mindre galenskap. Det jag känner överlag är två saker. Fy fan vilken RÖJBRA semester jag haft denna sommar OCH fy fan vad det ska bli skönt att börja jobba, styra ihop livet och få lite rutin på saker igen.

Jag känner hur tärd min kropp är. Både inuti och utanpå. Det har minst sagt gått hårt till denna sommar. Upplevelserna är outtömliga. Så mycket vänner, nya som gamla från när & fjärran. Så oändligt många fantastiska partynätter. Så många mysiga grill & chillkvällar. Så många buss-, tåg- och bilresor... och så mycket galenskap. Woow! Det är helt klart värt att jag känner mig lite tärd. Ofta är det ju så att det som är bra för själen inte är lika bra för den fysiska kroppen. Jag är hellre lycklig i själen jag.

Random:
I torsdags då Jonte, Elin, Tobbe, Camilla och jag skulle fara från Arvika till Stockholm i bil med släp pajar bilen i närheten av Kil (ca 40 min körning). Vi kopplar bort släpet. De vänder bilen för att hämta en annan och jag offrar mig att sitta kvar i släpet och vakta. Det är jävligt kallt. Det är jävligt regnigt. Det är mitt ute i ingenstans OCH det tar en och en halv timme för dem att ta sig tillbaks med en ny bil. Dessutom DÖR min telefon. Så där ligger jag inne i släpet och filosoferar. I had the time of my life... NOT!

Jag vet att jag inte skrivit på ett tag... Jag har vart full istället, och det ska jag fortsätta med alldeles strax. Man måste ju liksom kräma ur det sista nu när semestern börjar lida mot sitt slut. Magen snackar rymdiska med mig, vilket indikerar att det nu är hög tid att uppsöka en restaurang, tugga i sig någe gôtt & svälja ner med en, eller flera kalla pils.

Ikväll blirre till att svinga bägare på Bryggan, Arvikas mest hippa (och ända) uteställe. Idag står Star Boys, Pölsa's (från Smala Sussies) band på scen. Woooow =P.

So long!


Ps.
Give me some more of that magic of your's sugar.