JensNordholm

Idag känns livet som ett bottenlöst hål. Redan från sekunden då jag slog upp ögonen i morse kände jag den där knepiga känslan av övertygelse om att det kommer att vara en jävla skitdag och att jag inte borde gå upp. Jag ville ligga kvar där i sängen, känna mig jävligt ynklig, lägga all fokus på hur jävla pissigt jag har det och vara allmänt bitter på världen.

Jag valde att gå upp. Jag for till jobbet. Jag insåg när jag satte mig vid skrivbordet att jag har en jävla massa pappers-crap-jobb att göra men tänkte att det var lika bra, för då kan jag sitta här inne själv, vara bitter och göra ett jävligt tråkigt jobb när jag ändå har en pissdag liksom. Då slipper jag anstränga mig för att inte säga något dumt eller vara otrevlig mot någon eftersom jag inte behöver prata.

Så jag har suttit här på min stol och känt mig som precis som Sunes gestaltning av pappa Rudolf på arbetet då han bara sitter bakom ett skrivbord, vänder på papper o säger "mhmm - aha" hela dagarna långa.

Jag är fortfarande bitter. Jag vill inte hem för det är tråkigt. Jag vill inte vara kvar här för det är tråkigt. Jag vill inte äta för jag vet inte vad jag är sugen på. Jag vill inte prata med någon för jag vet inte vem jag vill prata med. Jag vill helt enkelt inte någonting. Jag är tamejfan helt viljelös idag. Inget känns bättre - eller sämre. Allt är bara grått. Dekadent.

Eller föresten, en sak vill jag. Jag vill lägga mig ner i sängen. Jag vill att någon jag tycker om ska ligga bredvid. Jag vill inte säga eller göra något alls, mer än att bara ligga där nära intill tills dagen, detta jäkla bottenlösa hål, tar slut.

Min fantastiska syrra och svåger (alltså syrrans pöjk) är i stan på visit, vilket är extremt trevligt. Om ett litet tag ska vi ut på en helrunda i huvudstan och se om det säljs något värt att köpa. Igårkväll satt vi hemma, lirade god 'ol chicago (kortspel), sippade rödtjut och lyssnade in oss ordentligt på Fleetwood Mac. Ikväll är det nämligen dags att åter se detta fenomenala band entra scenen. Förväntan är uppe i skyarna.

Jaja, nog om det... jag har faktiskt en mycket viktig sak att berätta. Det är därför jag nu, helt plötsligt, en lördag klockan tio på morgonen sitter och skriver för första gången på några veckor.

Igår, efter det att jag mött upp syster & J på centralen drog vi till Laughing Duck för att stoppa något i magen. När vi beställer frågar Jimmy servitrisen om det går att få stekt potatis till steken istället för Pommes Frites. Hon ler vänligt mot oss och svarar lite osäkert och tvekande; "Ehhm jo, det är nästan som stekt potatis till"
Okej tänker vi, utan att ifrågasätta. När maten väl marcheras in och dukas upp på bordet framför oss tittar vi länge och brister sedan ut i ett as-garv. På tallriken ligger steken OCH det som i folkmun rent av kallas Pommes Frites. FRITERADE Pommes Frites.... ja, eller det som servitrisen kort och gott refererade till som "nästan som stekt potatis".

Okej att hon är uppfödd i innerstan på andra halvan av 90-talet och tror att friterade pommes är nästan stekt potatis, men hur fan fick hon jobb som servitris med dessa eminenta kunskaper? Inte en jävla aning, men kul att hon var där just då och roade just oss.