JensNordholm

Det visar sig vara så att mitt bud på den där jäkla biljetten som jag inte ville ha blev överbudad.
Det verkar också som att jag vinner Sthlm-Kstad-biljetten med 19.15 tåget för en alldeles utomordentligt resonabel summa pengar.
Det kan också vara så att om man är i bekräftelsebehov och läser mellan raderna i den kommentar jag tidigare fick idag så verkar det som att det visst finns ett dejtingintresse där ute, och att hoppet inte alls är helt kört för mig. Kanske att det är åt andra hållet felet ligger, det finns dom som vill men som inte vågar? Nåväl, för att släppa på spänningarna lite så kan jag tala om att jag inte bits, förutom på begäran då förstås.

Återigen visar sig alltså Karman stämma. Jag är ju fan snäll o trevlig.
Jag förtjänar ingen sån skit...


hm, undrar vad jag kan ha gjort för hemskt för att kunna bli av med telefonen.. damn!

Jag plockade ju förhelvete upp ett packe cigg som någon droppa på tuben igår, skyndade fram till snubben som tappat det, knackade han på axeln och återlämnade hans förlorade Marlboro Light's. Tillägg också att jag är fattig som fan, och dessutom är Marlboro Light's mina favourite cig's man! Men istället för att stjäla det återlämnade jag det.
Så nu undrar jag bara vart fan Karman har tagit vägen?

Fan, fan och åter fan!
Detta just nu välanvända ord besitter i skrivande stund egenskaperna hos ett adjektiv. Aldrig tidigare har detta ord med sådan extravagant perfektion beskrivit mina känslor. Det är så jäkla bra att jag måste ta tillfället i akt och skjuta av en skottsalva till...
Fan, fan och åter fan!

#1 Bara någon dag innan jag skulle flytta iväg till vår kungliga huvudstad sket det sig med extraknäck, vilket givetvis medförde att finanserna inte riktigt nådde upp till förväntad nivå.

#2 Köper SL-månadskort, 690 kr... vilket jag uppenbart inte kommer använda på ca 2 veckor. uuuuh!

#3 Jag upptäcker att jag har en hyra som släpar efter... ännu mer oväntade minus i kassan.

#4 Tappar bort mobil på Ica i vårbergs ghetto. Alla nummer försvinner och min kontakt med omvärden krymper (amen to internet & facebook)... och dessutom behöver jag givetvis köpa en ny lur.

...och nu (#5), till råge på allt så lägger jag bud på fel jävla tåg på Tradera!!! Buden är som ni kanske vet bindande och går inte att ångra... så nu sitter jag här, nedskitad i min egen bitterhet, blänger på traderas hemsida och trycker kontinuerligt på "uppdatera" och hoppas att någon skall ha lagt ett högre bud än jag så jag loosar den jävla biljetten!


Ps. Min vän Jon har btw försökt att trösta mig o min nyblivna singelhet med att helt offentligt och publikt lägga ut en tävling där vinsten är att dejta mig, alternativt dubbeldejt med mig och Jon. Hysterin och entusiasmen kring tävlingen har hos er brudar vart så hög och påfrestande att jag funderar på självmord... Tack för det tröstande försöket Jon, det var ju fint!
Tack för alla röster flickor, ni boostar verkligen min självkännsla!

Bror min delade med sig av sin livsfilosofi. Tyckte att mer än en bra poäng förmedlades i hans stycke.
Enjoy.

We’re the beaten generation, every inch of us battered by ads and diets
the feeling of whatever you do you will never ever be good enough
thin enough (fit enough)
rich enoughhappyenoughyoungenou

Flera irriterade och enligt mig uppenart mindre musikaliska vänner har under dagen tjatat på mig om vilken låt jag talar om i föregående inlägg... Jag vill inte nämna några namn här och hänga ut personer bara för att de inte hört den slående likheten mellan Edwin Starrs "Twenty - five miles" och AC/DC's versriff i TNT, men Henric (Malmqvist), det trodde jag inte om dig, av alla! Det är nästan så du borde sälja din AC/DC-biljett och skämmas en aning...
Därmed inte sagt att jag inte tycker om dig ändå broder!

Detta är ett original från Motown 1969.  Vilken låt som är lik i "riffet" behöver knappast nämnas....

Mitt livs timglas är bara sandkorn ifrån början på min sista vecka i Värmland. Återigen packar jag mina viktigaste tillhörigheter i kappsäcken och drar vidare på nya äventyr. Denna gången är det Södermanland och Stockholm som hägrar.
Jag, Jens ska alltså bli stockholmare...
För bara något år sedan hade denna tanke inte ens blivit tänkt och om fallet nu var så att den ändå blev tänkt dödades den så hastigt av mina fördomar att jag aldrig själv hann reflektera över tankens påbörjande.

Hur som haver så är jag faktiskt uppspelt, lycklig, och fylld med inspiration och livsvilja. Jag har så mycket tankar och idéer. Det ska bli så jävla fint att flytta ihop med Oscar och Jon. Därmed inte sagt att jag inte upplever vemod och lite sorg inför att lämna Karlstad och Värmland, för det gör jag! Bara det att jag upplever dessa kännslor är i sig helt fantastiskt. Aldrig tidigare har det varit så vemodigt att flytta som det är denna gång. De platser jag tidigare lämnat har snarare känts som en lättnad och befrielse att komma ifrån.
Kanske för att jag alltid tidigare flytt. Flytt från känslor, flytt från människor och framförallt från mig själv. Spontana naiva tankar förklarade tidigare för mig att det blir mycket bättre på nästa ställe... men icke! Jag har nu börjat lära mig är att det inte finns någon plats, någon människa, någon upplevelse, inga meteriella ting och inga pengar som gör livet enklare, mer begripligt eller roligare. Allt handlar om min egen tanke. Mitt vis att reflektera över livet. Det handlar om inställningen, sinnesron och självkänslan.
När man lär sig och blir övertygad om ovanstående lär man sig också att kontrollera och hantera sina reflektioner och tankar. Det är först då man kan välja att möta den pågående situationen, nuet med ett leende. Att kunna välja att känna enkelhet, sinnesro och lycka i det man har just nu och det som händer just nu.
När jag lär mig att den enda som kan skapa min lycka är jag själv. Att jag inte har något eller någon att skylla på, då är jag hemma var än mitt fysiska jag befinner mig. Jag är fumlande på väg, men bara så långt att jag hittat början på en svårfunnen stig. Men jag är på väg...

Jag flyr inte denna gången. Jag gör bara det som jag vill. Inte för att jag behöver, måste eller borde utan helt enkelt bara för att jag vill. Denna gången är jag helt enkelt klar och färdig i Värmland. För nu i alla fall.
Min tid i värmland har varit helt fantastisk. Jag har upplevt och lärt mig otroligt mycket. Jag har träffat oslagbara vänner. Vänner för livet. Jag har fan blivit en värmlandspöjjk. Det är just vad jag har blivit. "Ack Värmeland du sköna".

Denna gången är jag helt enkelt klar och färdig i Värmland. För nu i alla fall...
I'll be back!

Kring tre-tiden i natt var det dags att knoppa. Jon och jag hade vart ute och "gjort Karlstad", och var sjukt trötta. Min gode vän kryper ner i soffan o somnar på två röda. Själv kravlar jag ner i sängen. Sekunden efter sover jag.
Kring åttatiden på morgonen vaknar jag till lite lätt, fryser och är på ett vansinnigt myshumör. Jag vänder runt och ser Anja ligga bredvid. Jag börjar försiktigt flytta mig närmre. Är så jäkla sugen på att lägga mig tätt intill, krama om henne hårt, gosa ner ansiktet i hennes hår och känna den där härliga anja-lukten...
Just när jag plockat ut vinsten i förskott och i hjärnan gått igenom detta underbara scenario, trissat upp mina förväntningar om hur skönt det ska bli till skyarna och påbörjat mina försiktiga rörelser mot henne kommer en snabb, ninjaförvirrande tanke farande genom mitt huvud:
"meh varrå, anja e ju fan i Oslo, vad gör hon här?"
Samtidigt inser jag att det inte är Anja som ligger bredvid. Det är inte ens en tjej. Det är Jon.
För någon sekund känns det som om självaste livet går i spillror och något dör inombords. Tanken som nyss var så varm, skön och underbar förvandlades med en handvändning till något kallt, förvirrat och jobbigt.

Efter bara ett ögonblick lägger sig dessa spontana kännslor och jag börjar småskratta för mig själv. Vad kul om det hade hänt, vilken ännu bättre story det här skulle kunnat bli!
Nåväl, sekunden efter att jag accepterat situationen och åter börjat slumra till ringer den där jävla väckarklockan och jag inser att jag ska upp o jobba. Som taget från en Deja vu dyker spillrorna upp igen. Tusentals bitar faller till marken...

Jaha, då har jag blivit ett pris nu också. Jag skrev en lite skämtsam kommentar a´la kontaktannons-stuket på ett av min gode vän Jon´s blogginlägg. Såhär i efterhand verkar det som att Jon inte bara höjde mitt skämt en nivå eller två utan tog mitt spexiga inlägg under armen, besteg berget och droppade av det högst upp - ett rymdiskt avstånd ovanför ursprungsnivån.
Detta innebär att man just nu kan vinna en dejt med mig på Jon's blogg.
Till råge på allt... När Jon lagt upp dejttävlingen på bloggen och bad mig kolla in det hela blev jag såklart lite ställd. Innan jag ens hunnt förmedla min åsikt kring det hela ställer han mig näst intill i ett "I dare you-scenario" då han säger:
"Varrå, du måste ju gå om någon svarar, eller hur"?
Och fan, ärligt, om en polare kör en "Dare" på en då kan man ju fan inte vara en kyckling o stå över, eller hur!?

Summa summarium; Man kan nu gå in HÄR , följa instruktioner och vinna en dejt med mig.

Satt i soffan, msn-filosoferade tillsammans med Jon över livet och dess känslomässiga spratt som det till och från kan spela och kände plötsligt hur magen började lira ett spratt för sig. Kom genast på att jag inte käkat något sedan den nu så beryktade frukosten kring sju-snåret i morse. Jag förstod genast min mages beklagan och tänkte slänga ihop lite snabbt krubb.

Jag drog igång en nyförvävad Lenny Kravitz-platta ("Let love Rule") & gled ut i köket. Kollade skåpen, kollade lådorna, kollade varenda jävla liten vrå, men vart inte sugen på något av det som knappt fanns, so to speak.
Jag fick syn på tre konserver som stod på överst på kylen o glodde på mig. Två burkar kikärtor o en burk rödabönor.
- Jaha, tänkte jag... vafaen glor dom på då?
Jag öppnade burkarna hävde ner innehållet i en bunke, mosade sönder det & tänkte att nu jäklar ska ni bli biffar.
Lite lök, en finhackad ostbit, några pressade vitlökar, ett gäng snurr på kryddkvarnarna och lite ströbröd senare verkar det som om jag lyckats riktigt jäkla bra... Bara stekning kvar.

Allt tack vare Lenny Kravitz... fan vilken bra platta att ha i samlingen!

Jag steg upp tidigt, tidigt i morse. Ville överraska Anja med frukost då hon vaknade. För att göra det lite enklare för henne att gå upp, liksom. Jag kokade gröt, gjorde the, kirrade ostfrallor, tände ljus och drog igång Otis Reddings "That's how strong my love is".
Jag vet inte om hon reflekterade över den fantastiska låten och dess innehåll.
Jag ville berätta något. Jag ville förmedla det i tystnad, utan ett ord. Jag ville förmedla det genom att sitta bredvid, genom äta en lugn frukost, genom att bara lyssna på Otis förtvivlade kärleksskrik och samtidigt låta ögonen fastna i ljuslågornas förföriska sken.