JensNordholm

Sitter o funderar lite över ensamhet. Hur uppstår den känslan utan att man är ett dugg ensam? Jag kommer verkligen inte fram till något vettigt alls.
Jag lever ett liv som, tro mig, är allt annat än ensamt. På kontoret, som i sig är fantastisk, har jag tokbra arbetspolare omkring mig. På kvällar hänger jag mestadels med vänner som betyder något. Ni vet, sådana som man kan skratta med, gråta på, snackar problem och framgång med eller bara sitta tyst i varsin del av soffan o slacka tillsammans med.
På helger och under ledighet far jag runt som en tok i vårt avlånga land och hälsar på polare från både när och fjärran och jag ska dessutom inte sticka under stolen med att det brukar gå ganska bra med flirtandet också...

Hur i helvete går det till när jag då och då sitter o känner mig som den mest ensamma människan i världen!? Självklart vet jag att det inte bara är jag upplever detta. Snarare är det så att alla upplever detta, mer eller mindre ofta, hela livet ut. Men vad fan är det jag och ni behöver då för att inte uppleva detta?
Inte den blekaste aning. Det är mitt svar det.
Några andra förslag?