JensNordholm

Betongdjungeln; två veckor senare och jag är fortfarande vid livet. Jag är faktiskt mer vid livet än på länge! Jag berättade i tidigare inlägg från någon vecka tillbaks om min helt stört efterhängsna motgångsrikhet (fenomenalt motsatsord till framgångsrikhet)... It's all gone man. Turen, lyckan och framgångsrikheten är tillbaks!
Stockholm behandlar mig som en kung och jag behandlar stockholm precis som en forna kung behandlar sin omgivning, alltså med lite nonchalans och lugn.
Alla talar om denna storstads-stress hit och dit. Att alla har så bråttom överallt, att alla är otrevliga och stissiga... och blablabla.
Ovanstående må kanske vara sanning, men varför skall det störa mig? Varför ska jag vara irriterad och bli uppstressad bara för att alla stockholmsinfödingar är det? Nefan, jag kör det på lantisvis.
Bara för någon dag sedan då jag gled genom T-centralen (det mest crowded placet i stan) lade jag märke till just det jag precis skrev. Jag gled. Alla runt omkring agerade som formel-1 bilar. Ni vet, de surrar som en miljon arga bin och går fort som fan. Men inte jag. Jag gungade fram. Jag gungade fram som en trygg liten segelbåt på lugnt vatten. Iförd boots, utsvängda blåjeans, vit skjorta, stor svart sjal, reggaemössa och skinnpaj med hästsvansen vilandes på ryggen svajade jag lite lagom från sida till sida med blicken lugnt överskådandes över havet av formel-1:s.
Det var just i denna stund som jag kände att Stockholm, vår kungliga huvudstad... jotack, här ska jag hänga kvar ett tag framöver minsann. Storstadslantis, I'ts my thang som Mr. James Brown skulle sagt.

Lantis 1 - Nollåttor 0