JensNordholm

Story
Jag måste börja med att kort berätta om något jag finner jävligt märkvärdigt - men på samma gång precis lika jävla vanligt. Jag talar om att skjuta upp saker. När man har något som borde göras nu, men istället väljer alternativet "äh, jag tar det sedan". Mm, känns igen va?
Varför i helvet gör folk det? Något som är extremt enkelt att få gjort som t.ex. ett litet jäkla telefonsamtal som man vet skulle rädda dagen. Kanske veckan. Kanske till och med livet!
Vetskapen om att "ifall jag gör det här superenkla samtalet som tar 5, max 10 minuter, ja då förintas "oros-råttan"
- ni vet den där som ibland tycks gnaga hål i hjärnan, ge huvudvärk och får en att ligga o vrida & vända sig svettig i sängen tills det nästan är dags att stiga upp innan man somnar.
Känns igen?

Nu ska ni få höra något som inte bara är jävligt märkvärdigt. Det är helt bortom mänskligt förstånd. I alla fall långt över mitt.
- Jag skjuter på saker. Jag skjuter på så jävla mycket saker att jag borde kunna skjuta mig själv in i framtiden. Tillägg nu, att jag pluggat projektledning och nu arbetar som proffesionell projektledare och har gjort i över två år.
Jag vet precis hur jag inte ska göra, men gör det ändå. Jag vet att en av de gyllene regelerna för att må bra och bli framgångsrik i livet är: "tar det mindre än 5-10 minuter - gör det nu!"
- "Varrå nu, när fan är det??" - tänker antagligen min hjärna lite för sig själv o stöter bort.

Lärdom:
Om du vill "glassa" dig igenom livet & ha det jävligt obeskrivligt gött cirkus 90% av din livstid och samtidigt tycker att det är värt att slita näst intill ihjäl dig o må skit, riktigt jävla obeskrivligt skit övriga 10% av ditt liv - följ ovanstående exempel, bli en proffesionell uppskjutare.

Detta är alltså baserat på mitt sätt att leva. Jag har, och har alltid ändå haft vett och förnuft nog till att alltid lösa allt jag ska ha gjort. Faktiskt också nästan alltid med ett jävligt grymt resultat. Dock har jag vid tidpunkten då jag väl börjar ta tag i dessa saker fyllt mitt "att-göra-förråd" till explotionsgränsen. Därav "att slita näst intill ihjäl sig".
När jag väl är klar med förrådsrensningen är jag helt slut. Utbränd. Mår skit.
Jag vilar (ni ser, vett & förnuft). När jag vilat ut inser jag att mina leksaker i förrådet nu är helt borta. Inget kvar! Jag blir extremt rastlös. För att stilla rastlösheten börjar jag supa. Att supa intensivt, hårt och ofta i en längre period mår man obeskrivligt jävla skit av. Jag taggar ner supandet (återigen, vett & förnuft)... OCH, vad gör jag då? Jo, då är jag dum nog att börja om från början på den här jävla cirkeln. Alltså "jobbar" med något som kan tyckas flådigt (dvs. "glassar" och har det obeskrivligt jävla gött) tills förrådet står där igen, sprängfyllt... gång, på gång, på gång sedan flera, flera år tillbaks.
(vett & förnuft? knappast)

Fakta Lärdom:
Om du sover 8h/dygn i snitt i livet och är proffesionell uppskjutare mellan 15-55 års ålder så får du alltså 23 360 timmar över till att slita ihjäl dig och må riktigt jävla obeskrivligt skit på. Fett! (?)

Jag har tänkt på det här och jag har bestämt mig för att nu får det fan vara nog. Jag ska trappa ner uppskjutandet av saker o kanske om något år må obeskrivligt jävla skit 0,1%, lite dåligt 5%, bra 55%, mycket bra 25% och riktigt jävla obeskrivligt bra 15,9%...
Känns liksom mer sunt.

Btw. Börjar jag bli vuxen på riktigt... förvirrande tankar som dyker upp alltså.

/J