JensNordholm

I snart tre timmar har jag suttit här i soffan med gitarren i knät, stirrat rakt fram på just ingenting och bara tänkt. Jag har tänkt så många tankar spretandes åt så många håll att jag inte vet om de gav mig något eller ej.
För att reda ut min tankehärva tänkte jag att jag ville, eller i vart fall behövde skriva någonting. Men det tycks inte bli något...

Jag är lamslagen. Medryckt. Betagen.
Jag har ingen riktig koll på vart jag ska lägga dem. Känslorna. De härjar just nu fritt omkring innuti mig. De far hit och dit och är så snabba att jag inte ens hinner fånga in dem och hålla dem i styr.
Hur sjutton blev det såhär!? Jag är ett levande frågetecken.

Jag är varm. Förvirrad. Antagligen glad...
- För nu skrattar jag lite för mig själv, rakt ut i tomma intet. Ventilerar. Undrar om jag har feber? Kanske är det Tabita det beror på...

Förvirrad är ändå en bra grej. Om man är förvirrad betyder det att man behöver ta reda på något för att sluta vara förvirrad. Och att ta reda på något som man inte riktigt själv vet vad det är ännu, det är ju som någon form av skattjakt!
Jag har en skattkarta i handen. Jag vet vart jag är. Jag ser vart det stora röda krysset är. Jag vet hur jag ska ta mig dit. Det jag inte vet är vad som döljer sig bakom det stora röda krysset. Vad kommer jag att finna om jag gräver där?

Är det värt att prova? Ska jag elda upp skattkartan och glömma bort den?
Den vackraste ädelsten? En oljelampa innehållande en ond ande? Ingenting - nitlott?


Jag sover på saken...