JensNordholm

Återigen ett långt glapp mellan skrivandet, jag vet, förlåt kära ihärdiga läsare. Dock väldigt smickrande att det fortfarande är cirkus femtio av er där ute som dagligen besökt bloggen trots att jag inte skrivit en bokstav på tre veckor. Tack!

Jag är ute i vårt avlånga land, härjar & far och har en alldeles fantastisk semester. I skrivande stund befinner jag mig i Arvika. Träffar vänner, gamla som nya och njuter fantastiskt mycket av såväl ensamhet som av sällskap, av tokvärme och av regn, av musik och av tystnad, av idiotisk alkoholkonsumtion och av slappa chill-dagar och i största allmänhet av den frihet och icke exicterande planering av semestern som jag i förskott planerade, hur skruvat det nu låter.

Utöver att jag har en tokbra semester så har jag bara härom dagarna upptäckt en sak som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera just nu. Jag är medveten om att följande för somliga kan låta lite galet, men detta är jag och mitt sätt att leva mitt liv på, inte ert som tycker det är galet... Stay out! =P
Innan jag for iväg hemmifrån och tog semester hade jag vissa hållpunkter inprickade. Dessa hållpunkter var egentligen i grunden baserade på en sak. Kvinnor. Det finns några tjejer på spridda platser som gärna ville att jag skulle komma förbi o hälsa på under semestern, och jag hälsar gärna på dem... trodde jag i alla fall.
Vad är det då jag kan ha upptäckt som jag inte kan hantera just nu?
Nu kanske du sitter där, håller andan och med spänning, långsamt läser dessa rader. Kanske du nu börjar rodna lite och nästan tror, fast ändå inte, att jag tänker säga något i stil med att jag upptäckt att jag är bög. Om så är fallet så kommer jag nu att göra dig besviken men kanske på samma gång lättad, det är inte det jag nu skall förtälja.

Jag har nämligen, mitt under min semester funnit mig själv i ett kärlekskranksmoln. Ni vet ett sånt där moln bestående av någon typ av stoff som Amor, kärleksguden, har i sin lilla skinnpåse på magen och kastar ut på uppenbart oförberedda människor. Detta gudastoff gör mig inkapabel till att ens titta på en vacker tjej utan att bli smygkkär. Tankarna flyger genast iväg om hur vi ligger och omfamnar varandra. Vi pussas, skrattar och fnittrar. Ni vet, sådär som bara nykära gör.  Jag burrar ner mitt huvud i hennes hår kysser hennes hals och andas med djupa andetag in den ljuvaste doft som just då exicterar i hela universum. Doften av den flicka jag älskar. Doften av kärlek.

Ja ni hör ju själva. Hur i helvete ska jag kunna fortsätta min planerade färd? Jag kommer ju komma hem till Stockholm i början på augusti och vara kär i ohanterbart många. Det uppstår ett saligt virrvarr och förmodligen kommer jag ha lovat dem alla saker kors och tvärs. Situationen är given, ett värre treangeldrama än sunsetbeachfans någosin upplevt ligger framför mina fötter om det är så att jag väljer att fortsätta rutten.
Nej tack. Jag borde lägga benen på ryggen, rymma hem till min trygga lägenhet och gömma mig tills denna knepiga sjukdom gått över...


...eller så kanske jag hittar någon helt fantastisk.
någon bedårande.
någon ljuvlig.