JensNordholm

Mitt livs timglas är bara sandkorn ifrån början på min sista vecka i Värmland. Återigen packar jag mina viktigaste tillhörigheter i kappsäcken och drar vidare på nya äventyr. Denna gången är det Södermanland och Stockholm som hägrar.
Jag, Jens ska alltså bli stockholmare...
För bara något år sedan hade denna tanke inte ens blivit tänkt och om fallet nu var så att den ändå blev tänkt dödades den så hastigt av mina fördomar att jag aldrig själv hann reflektera över tankens påbörjande.

Hur som haver så är jag faktiskt uppspelt, lycklig, och fylld med inspiration och livsvilja. Jag har så mycket tankar och idéer. Det ska bli så jävla fint att flytta ihop med Oscar och Jon. Därmed inte sagt att jag inte upplever vemod och lite sorg inför att lämna Karlstad och Värmland, för det gör jag! Bara det att jag upplever dessa kännslor är i sig helt fantastiskt. Aldrig tidigare har det varit så vemodigt att flytta som det är denna gång. De platser jag tidigare lämnat har snarare känts som en lättnad och befrielse att komma ifrån.
Kanske för att jag alltid tidigare flytt. Flytt från känslor, flytt från människor och framförallt från mig själv. Spontana naiva tankar förklarade tidigare för mig att det blir mycket bättre på nästa ställe... men icke! Jag har nu börjat lära mig är att det inte finns någon plats, någon människa, någon upplevelse, inga meteriella ting och inga pengar som gör livet enklare, mer begripligt eller roligare. Allt handlar om min egen tanke. Mitt vis att reflektera över livet. Det handlar om inställningen, sinnesron och självkänslan.
När man lär sig och blir övertygad om ovanstående lär man sig också att kontrollera och hantera sina reflektioner och tankar. Det är först då man kan välja att möta den pågående situationen, nuet med ett leende. Att kunna välja att känna enkelhet, sinnesro och lycka i det man har just nu och det som händer just nu.
När jag lär mig att den enda som kan skapa min lycka är jag själv. Att jag inte har något eller någon att skylla på, då är jag hemma var än mitt fysiska jag befinner mig. Jag är fumlande på väg, men bara så långt att jag hittat början på en svårfunnen stig. Men jag är på väg...

Jag flyr inte denna gången. Jag gör bara det som jag vill. Inte för att jag behöver, måste eller borde utan helt enkelt bara för att jag vill. Denna gången är jag helt enkelt klar och färdig i Värmland. För nu i alla fall.
Min tid i värmland har varit helt fantastisk. Jag har upplevt och lärt mig otroligt mycket. Jag har träffat oslagbara vänner. Vänner för livet. Jag har fan blivit en värmlandspöjjk. Det är just vad jag har blivit. "Ack Värmeland du sköna".

Denna gången är jag helt enkelt klar och färdig i Värmland. För nu i alla fall...
I'll be back!