JensNordholm

Kring tre-tiden i natt var det dags att knoppa. Jon och jag hade vart ute och "gjort Karlstad", och var sjukt trötta. Min gode vän kryper ner i soffan o somnar på två röda. Själv kravlar jag ner i sängen. Sekunden efter sover jag.
Kring åttatiden på morgonen vaknar jag till lite lätt, fryser och är på ett vansinnigt myshumör. Jag vänder runt och ser Anja ligga bredvid. Jag börjar försiktigt flytta mig närmre. Är så jäkla sugen på att lägga mig tätt intill, krama om henne hårt, gosa ner ansiktet i hennes hår och känna den där härliga anja-lukten...
Just när jag plockat ut vinsten i förskott och i hjärnan gått igenom detta underbara scenario, trissat upp mina förväntningar om hur skönt det ska bli till skyarna och påbörjat mina försiktiga rörelser mot henne kommer en snabb, ninjaförvirrande tanke farande genom mitt huvud:
"meh varrå, anja e ju fan i Oslo, vad gör hon här?"
Samtidigt inser jag att det inte är Anja som ligger bredvid. Det är inte ens en tjej. Det är Jon.
För någon sekund känns det som om självaste livet går i spillror och något dör inombords. Tanken som nyss var så varm, skön och underbar förvandlades med en handvändning till något kallt, förvirrat och jobbigt.

Efter bara ett ögonblick lägger sig dessa spontana kännslor och jag börjar småskratta för mig själv. Vad kul om det hade hänt, vilken ännu bättre story det här skulle kunnat bli!
Nåväl, sekunden efter att jag accepterat situationen och åter börjat slumra till ringer den där jävla väckarklockan och jag inser att jag ska upp o jobba. Som taget från en Deja vu dyker spillrorna upp igen. Tusentals bitar faller till marken...