JenkaNordholm

Till bloggen:
Det var längesen, nu ska vi snusa ihop!

Till er som läser:
Därför är inte ett svar. Det är ett skydd. Det är ett skydd för att slippa svara.
Att skydda dig från dina nära & käras frågor och framförallt från dina barns frågor är både dumdristigt och fegt. Ett barn som frågar varför om allt och inget gör det för att hon är människa och behöver lära. En vuxen som svarar därför är snål, irrationell och framförallt bromsar hon sitt barns utveckling.
Ett barn som inte får svar nog kommer alla gånger att söka sig till svaret själv. I första hand genom praktisk övning. Farligt eller ej, det vet inte ett barn förens efter hon provat.
Ofta skulle det riktiga svaret ta lika mycket ansträngning att klämma ur dig som ett "därför". Så svara för fan som det är på de frågor du får istället för att skydda dig bakom sex bokstäver värderade till en fis i rymden.
Därför är inte ett svar. Det är ett skydd.

Den svenska politiken ser, enligt mig, värre ut än någonsin. Politiker och partier outputar sig genom att smutskasta och dissa sina konkurrenter samt genom nöjesbranchen hellre än att prata om vad de står för och vill ändra på. Jag vill fan inte att de högst styrande i vårt land ska bete sig som småungar, skylla på- och peka ut varandra för orelevanta små skitsaker för att stärka sin egen position. Jag vill heller inte att de ska bli valda till landets ledare för att de är roliga och lite tokiga i någon jäkla nöjes-TV på bästa sändningstid.

Jag vill att politiker ska fokusera på sitt jobb och lägga fullt fokus på att uppfylla de stora saker de dyrt och heligt lovar i valkampanjer. Det är fan inte konstigt att Alliansen misslyckats med att uppfylla många av de mål de satte upp för fyra år sedan när de lagt så mycket tid, energi OCH våra skattepengar på att bete sig som dagisbarn som ska samsas om leksakerna i sandlådan (Jag menar INTE att det bara är alliansen som gjort detta, men de vann valet pga. det de lovat att uppfylla men har ändå inte kommit dit).

Det jag vill säga är att jag förstår att så många, främst ungdomar, helt tappat intresset för politiken och fullständigt skiter i valet. Samtidigt vill jag säga att det är sjukt ledsamt och vill uppmana alla er som inte bryr er att börja göra det. I alla fall lite. Ni behöver absolut inte engagera er i debatter, gå i demonstrationer, ägna flera timmar åt att hänga med i politiska diskussioner i olika forum osv. Läs tidningen när ni har tid över eller gör några små, korta tester (te.x valkompassen).

Vi står inför ett val som garanterat kommer att påverka dig, din ekonomi samt din och din omgivnings situation i samhället väldigt mycket - många, många år framöver. Jag vill inte genom detta påverka dig till VAD du röstar på, utan snarare uppmana dig till att du SKA rösta och att du SKA göra det någorlunda medvetet. Alltså att förstå ungefär vad din röst kan få för konsekvenser. Du har INGEN rätt att klaga i efterhand om du inte ens röstar medvetet!

Var ingen Idiot - det är vad jag säger.

Vi alla känner förstås till den viktiga roll kungahuset har när det kommer till att bibehålla den traditionella, svenska familjen, i vilken vi troget lever i par, gifter oss och skaffar barn. Vi skiljer oss inte under några omständigheter - för kärnfamiljen den är tamejfan viktig i blågula ögon!

Därför statuerar kungahuset med sina bästa exempel:
En kåt prins som sätter på Slitzmodeller & kör racingbil, en halv-alkad modeprinsessa som är hjärtekrossad då hennes kille bänder på söta, blonda jäntor från Norge samt en fisförnäm fröken duktig som gifter sig för pengar som inte är sina egna och lovar saker inför Gud... som hon inte har en aning om vem det är.

Här är alla fakta vi behöver för att förstå att monarkin är totalt idiotisk. Jag är också halvalkad, lite hjärtekrossad och har blivit bedragen. Jag lovar också saker (som jag inte håller) till folk jag inte har en aning om vem det är. Jag spenderar mer än gärna pengar som inte är mina egna och även jag vill köra raceingbil...
och jag skulle utan att tveka sätta på Slitzmodeller.

Att tronen endast kan ärvas är ju givet. Tänk hur många människor med överkompetens som skulle sökt jobbet om det lagts ut på platsbanken. Dessutom behöver man ju tydligen varken vara tal- skriv- eller läskunnig.
- Men man måste väl åtminstone vara svensk?
- Nej.

Har länge funderat över när det är dags att börja blogga igen. Svaret som dykt upp har varit detsamma lika länge som jag funderat. När jag bli sugen. När jag känner att jag skriver om något jag vill skriva om. Det är svaret jag haft.

Att blogga skall helt enkelt inte kännas lika jobbigt som att bli akut skitnödig vid opassande tillfälle. Särskilt inte när man dessutom efter att ha hållt det hela inne sjukt länge (gärna p.g.a att man upplever att det inte finns tid till att sitta på dass), rusar in på muggen, sliter ner brallorna, slänger sig på porslinsinrättningen och ganska snabbt inser att FAAN, det här kommer att ta tid! Man pressar. Värmen stiger. Svetten börjar pärla sig längs hårfästet. Tar en titt i spegeln och inser att den där blodådran som bultar i mitten av pannan snart sprängs om man fortsätter...
Efter hårt, taktiskt och intervallliknande arbete känner man plötslig att NU! Nu jävlar är det fan på väg! Och ut kommer vaddå... en liten, jävla ointressant liten brun/svart klump. För allt det pressandet och slitet. Fy fan!


Hädanefter levereras endast lättutskitna, okrystade inlägg... med en garanterad stank av skit.

1:a adventsfrulle med Elin

Tonårsrebell - ett ord skapat och använt av vuxna i alla generationer. För visst är det så att barn och ungdomar riktar sparkar mot allt det de vuxna säger. Vi blir rebeller och gör uppror mot den värld våra föräldrar jobbat så hårt för att föda och uppfostra oss in i. Vi sparkar mot knutarna som binder, bara för att vara upproriska.


Jag tror inte att vi sparkar för att vara rebelliska och få uppmärksamhet. Vi sparkar när det går upp för oss att vi blivit uppfostrade i en lögn hela livet. När det går upp för oss att våra föräldrar egentligen inte vet ett skit mer om världen och livet än vi gör. När det går upp för oss att de inte har alla svar. De har bara accepterat världen. Slutat fråga. Slutat bry sig. De har fogat sig till det som finns innanför den mur de än gång reste runt om sig och de har svårt att förstå att det är deras jävla mur i deras liv. Jag har inte bett om någon mur i mitt.


Jag tänker fortsätta sparka.

När vi människor blir rädda för något så blundar vi och önskar mest av allt att det ska gå över och försvinna. Vi vill ha tillbaks livet precis så som det var innan vi upptäckte att det fanns något att vara rädd för. Vi bygger en hög mur omkring oss, fortsätter leva vårt gamla liv bakom den och låtsas som om det som skapar rädsla utanför inte finns och aldrig funnits.

 

Men ingenting förblir detsamma, som det var. När du står bakom muren är du inte längre densamma som den du var i ditt gamla liv. Det är du i ditt nya liv med en mur runt om dig. Valet du har handlar inte om att du kan gå tillbaks till ditt gamla, trygga liv så som det var. Valet du har handlar om att gömma dig bakom en hög mur… eller så kan du gå rakt in i hjärtat på det som skrämmer dig som mest.

Idag känns livet som ett bottenlöst hål. Redan från sekunden då jag slog upp ögonen i morse kände jag den där knepiga känslan av övertygelse om att det kommer att vara en jävla skitdag och att jag inte borde gå upp. Jag ville ligga kvar där i sängen, känna mig jävligt ynklig, lägga all fokus på hur jävla pissigt jag har det och vara allmänt bitter på världen.

Jag valde att gå upp. Jag for till jobbet. Jag insåg när jag satte mig vid skrivbordet att jag har en jävla massa pappers-crap-jobb att göra men tänkte att det var lika bra, för då kan jag sitta här inne själv, vara bitter och göra ett jävligt tråkigt jobb när jag ändå har en pissdag liksom. Då slipper jag anstränga mig för att inte säga något dumt eller vara otrevlig mot någon eftersom jag inte behöver prata.

Så jag har suttit här på min stol och känt mig som precis som Sunes gestaltning av pappa Rudolf på arbetet då han bara sitter bakom ett skrivbord, vänder på papper o säger "mhmm - aha" hela dagarna långa.

Jag är fortfarande bitter. Jag vill inte hem för det är tråkigt. Jag vill inte vara kvar här för det är tråkigt. Jag vill inte äta för jag vet inte vad jag är sugen på. Jag vill inte prata med någon för jag vet inte vem jag vill prata med. Jag vill helt enkelt inte någonting. Jag är tamejfan helt viljelös idag. Inget känns bättre - eller sämre. Allt är bara grått. Dekadent.

Eller föresten, en sak vill jag. Jag vill lägga mig ner i sängen. Jag vill att någon jag tycker om ska ligga bredvid. Jag vill inte säga eller göra något alls, mer än att bara ligga där nära intill tills dagen, detta jäkla bottenlösa hål, tar slut.

Min fantastiska syrra och svåger (alltså syrrans pöjk) är i stan på visit, vilket är extremt trevligt. Om ett litet tag ska vi ut på en helrunda i huvudstan och se om det säljs något värt att köpa. Igårkväll satt vi hemma, lirade god 'ol chicago (kortspel), sippade rödtjut och lyssnade in oss ordentligt på Fleetwood Mac. Ikväll är det nämligen dags att åter se detta fenomenala band entra scenen. Förväntan är uppe i skyarna.

Jaja, nog om det... jag har faktiskt en mycket viktig sak att berätta. Det är därför jag nu, helt plötsligt, en lördag klockan tio på morgonen sitter och skriver för första gången på några veckor.

Igår, efter det att jag mött upp syster & J på centralen drog vi till Laughing Duck för att stoppa något i magen. När vi beställer frågar Jimmy servitrisen om det går att få stekt potatis till steken istället för Pommes Frites. Hon ler vänligt mot oss och svarar lite osäkert och tvekande; "Ehhm jo, det är nästan som stekt potatis till"
Okej tänker vi, utan att ifrågasätta. När maten väl marcheras in och dukas upp på bordet framför oss tittar vi länge och brister sedan ut i ett as-garv. På tallriken ligger steken OCH det som i folkmun rent av kallas Pommes Frites. FRITERADE Pommes Frites.... ja, eller det som servitrisen kort och gott refererade till som "nästan som stekt potatis".

Okej att hon är uppfödd i innerstan på andra halvan av 90-talet och tror att friterade pommes är nästan stekt potatis, men hur fan fick hon jobb som servitris med dessa eminenta kunskaper? Inte en jävla aning, men kul att hon var där just då och roade just oss.

Som ni säkert märkt så har det återigen blivit ett glapp i mitt bloggande. Allra mest beror det på att jag faktiskt på riktigt börjat göra alla de där sakerna som jag för en tid sedan skrev om... Jag har ägnat min tid åt att samla skärvor och splitter från mig själv som bildats under sommarn. Eller egentligen under hela det gångna året.

Ända sedan jag för drygt ett år sedan slutade arbeta med Arvikafestivalen och Ritz har det vart ganska tomult. Jag söp nästan ihjäl mig, mådde extremt skit, blev bättre men pank o mådde skit över det, sedan tog förhållandet med en av de härligaste & mest älskvärda tjejerna i världen slut. Konsekvesen av det blev en flytt till Sthlm. Nu när jag tänker efter så var det kanske inte helt smart att mitt i allt det där försöka anpassa sig till ny stad, nya vänner, nytt uteliv, nytt jobb osv. Till råge på allt vart jag ju hemlös också och bodde runt hos polare två månader förra våren. Hela våren var egentligen, såhär i efterhand ett enda långt stressmoment...

Sedan kom sommarn och min första riktiga sommarsemester på några år, och som det lätt blir när man reser runt och hälsar på vänner som man inte träffat på väldigt länge - oftast inte allt för lugnt. I början på Augusti var jag rejält trashad. I skärvor och spillror.

Nu har jag faktiskt inte rökt en endaste cigarett på arbetstid på två veckor och knappt något alls på kvällarna heller. Jag har tänkt mycket mer på vad jag äter och när jag äter, jag har motionerat ett gäng gånger och jag är jäkligt framgångsrik i jobbet. Helt enkelt så är jag jävligt tillbaks i mitt vanliga jag... Pigg, allert, glad och halvt galen.

Let's get it on!

C - ok inget gulligt SMS men jag tänker på dig. Ganska ofta faktiskt. Även om din work-mate är lite galen har han iaf. rätt i att du är extremt vacker.

Idag är jag så jävla bra. Jag är sådär bra att jag nästan förvånar mig själv. Kanske är det för att jag idag är inne på min sista dag som åttatusendaging. Jag är nämligen 8 999 dagar idag. I morrn kliver jag alltså in i en ny värld som niotusendaging. Wow!

Hur många dagar är du? Kolla HÄR (det räcker med att fylla i Namn, Efternamn och person nr så hittar den dig).


Ikväll far jag iväg och blir borta över helgen. Ska hem till Jönköping & Mulljsö och hälsa på min familj. Äntligen!

För ganska längesedan, säg drygt ett halvår tillbaks i tiden, så diskuterade, eller snarare filosoferade Jon, Oscar och jag väldigt mycket över det här med lycka och om vad som gör oss lyckliga. Vi försökte komma på hur lycka fungerar. Jon drog då upp något som Aristoteles (grekisk filosof 384-322 f.kr.) sagt.

"Allt levande kan endast vara lyckligt när det är i sitt rätta element". Aristoteles menade att allt på jorden finns till för att uppfylla ett visst ändamål, för att utnyttja en funktion. Sin funktion. En pinjenöt finns för att den ska falla till marken, slå rot och en dag bli ett pinjeträd. Då är pinjenöten lycklig. Fisken simmar sig lycklig. Fågeln flyger sig lycklig. Människans förmåga, människans rätta element är vår unika fallenhet till reflektion.
Vi männiksor finner alltså lycka när vi gör det bara vi kan göra - dvs. reflektera över verkligheten.

Till att börja med måste jag whine:a lite om hur jälva synd det är om mig... bara så ni vet. Jag är fortfarande helt galet sjuk och fullständigt orkeslös. Är stel som fan i kroppen och rygg & axlar värker. Inga ordning! Värst av allt är att jag är yr i bollen. Hjärnan hänger liksom inte alls med. Dessutom har jag helt sjukt mycket att göra på jobbet, så tajmingen med att bli sjuk är helt åt helvete. Nu får mina stackars kollegor sitta o göra delar av mitt jobb idag. Lite ångerfyllt.

Om sex dagar, alltså kommande torsdag, är det en riktigt stor dag. Jag fyller nämligen NIOTUSEN dagar då. Galet att jag levt så många dagar...

Härom dagen när jag, tillsammans med mina kumpaner Jon, Oscar, Elin och Anna var och besökte Peppar, ett plöjgôtt öl-hak på S:t Eriksplan, så började jag snacka med en random dude utanför. Han gav mig då en riktigt bra idé. Han började tala om att det är mycket mer röj på högtider och att krogar givetvis säljer mycket mer då. Sedan säger han något i stil med att; "vafan startar ingen en krog som BARA firar högtider då för? Det finns ju fan alltid något land i världen som har en högtid varje dag". OCH han har ju fan rätt! Tänk att öppna en flummig kulturkrog som varje dag firar en knasig högtid från något land i världen. Det vore ju en ascool grej. Så lirar man traditionell musik från det aktuella landet, kanske har någon show eller liveband och dekorerar lokalerna som typiskt för den högtiden eller det landet. Ganska cool huh?

Är jag för kräsen och petig eller är det så att det är något litet fel på alla tjejer i hela världen nu för tiden? Så var det ju inte förr. Vad händer?

Alldeles snart får jag den nya lägenheten på Skanstull, Södermalm. Det blir schysst. Tre minuters gångväg till kontoret har jag verkligen ingenting emot. Det ska också bli lite spännande att bo själv, vilket jag inte gjort sedan jag pluggade musik på Ingesund, Arvika för fyra år sedan.

Nästa helg ska jag på klassåterträff sedan nian. Är jäkligt kluven till det hela och ångrar nästan lite att jag sagt att jag ska komma. Varför skulle jag? Lite den känner jag (Inget illa menat, om någon av er läser detta...). Nåväl, nu har jag ju lovat så jag får väl helt enkelt göra det bästa av saken och hoppas det blir roligt.

Trodde det skulle bli jobbigare än vad det är att dra ner rökningen efter denna idiotiska sommaren. Dock känner jag inte alls något sug. Har inte rökt något på dagtid och cirkus två-tre cigg på kvällarna under veckan. Igår och idag har jag inte rökt ALLS. Nästa vecka ska jag ju sluta helt. Bara feströka. Jag har heller inte festat på två veckor. DEN DU! Var iofs ute o drack några få öl på Peppar i förrgår, men det var ju liksom inget festande.

Uuh, nu har jag sovit och skrivit om vartannat i tre omgångar på detta blogginlägget. Nu får det vara nog. Ska kasta i någon film nu, Monsters Inc tänkte jag, och somna igen.