Musikupplevelser...



Få är upplevelserna som kan få mig att känna något så starkt och så verkligt som en extremt bra låt kan få mig att göra. Vissa musiker förmedlar sina låtar på ett so otroligt trovärdigt vis och med sådan känsla att till och med lyssnaren blir övertalad, övertygad och näst intill manipulerad till att känna exakt på samma vis.
Det händer verkligen inte ofta att en låt av sådan kaliber dyker upp... inte ens för oss musiknördar, som lyssnar på extremt mykcet musik och faktiskt letar efter denna typen av musikaliska kickar.
Något som händer ännu mer sällan är att ett nytt band, någonting nyproducerat, når upp till den nivån jag ovan skriver om...
För det är faktiskt en sanning att den bästa musiken skrevs för omkring ett halvt sekel sedan.

Jag vill nu bjuda på tre, helt fantasitska upplevelser som jag i min tur blivit bjuden på tidigare av Jon. Men det finns några krav som måste uppfyllas innan du lyssnar;
Komforten. Se till att du sitter, ligger, står - ja vad fan som helst, bara det är riktigt bekvämt!
Ljudet. Se till att ha bra ljud. Bäst blir det givetvis med hörlurar, om det inte är så att du har en jäkligt pounding stereo.
Kolla INTE på klippen. Lyssna bara! Okej, Marvin Gaye-klippet får ni kolla på... det är därför den är större. =P

Så, redo?

1. Smokey Robinson skrev i slutet på 50-talet låten Who's been lovin' you, vilken han framförde med sitt band Miracles. Låten framfördes senare på nytt av ett annat band. Då Smokey hörde denna nya verision höll han på att både tappa hakan och ramla ur stolen samtidigt som han utbrister något i stil med; "Pojken sjunger ju låten långt bättre än jag gör!"
Varsågoda. Michael Jackson, 11 år, 1969.



Året är 1973. Apartheid och segregation är stora problem i USA och dessutom har Vietnamkriget rasat i över tio år. Folk är trötta på krig, missär och elände. En politisk gala med namn Save our Children hålls i USA. Marvin Gaye är där och uppträder live tillsammans med delar av de gamla Motown-musikerna, The Funk Brothers, vilka stod bakom groovet i alla Motownhits mellan 1959 - 1972 (Jackson Five, Marvin Gaye, Martha & the Vandellas, Four Tops, The Temptations mf. mf.). Lyssna särskilt på James Jamersons Bas-lir och Eddie "Bongo" Browns Kongas-lir. Wow!



3. Sist ut, men absolut INTE minst! Hoffmaestro, som dessutom är svenskar, ger sig på att göra en Soul-låt al'a 60's... och gör det så otroligt, magiskt, galet bra! Modigt valt tempo! Tänk på reglerna vi satte upp; Sitt skönt, bra ljud och blunda.


Hangover...

Efter ytterligare en rockin' utekväll igår är jag extremt sliten. Har tillsammans med kuddar, täcke och dator legat i soffan heeeela dagen iförd endast kallingar. Efter att käkat hemkörningspizza, en halv burk Ben & Jerry-glass, druckit säkert två liter vatten och idiotskrattat för mig själv till Jim Carey´s klassiker Liar Liar mår jag ändå ganska bra.
Orkar inte skriva så mycket intressant idag asså... men bjuder, lite halvt på begäran, på några bakfyllefoton. OCH, tur att lukt inte sprids via digitala foton... då hade ni bätrre förstått. Haha!




Fördelssjuk.


Andra dagen, eller föresten - dygnet (för någon vidare sömn har det in blivit) jag suttit hemma, hostat, svettats och slemmat i stort sett helt totalt alléna. Jon har återigen börjat knega på dagarna och kvällarna ägnar han åt att vara ute o hänga med våra vänner, dricka öl o ha det trevligt...
Lite bitter är jag faktiskt!

Dock har jag nog aldrig förut i mitt liv vart så lugn, samlad och harmonisk över att behöva sitta hemma och kurera. Jag har tamejfan mestadels till och med haft det riktigt gôtt, vilket är lika förvånande som skönt. Jag tror detta framförallt handlar om en sak. Mitt sätt att tänka, fokusera använda energi. Om det hade vart för några år sedan hade jag förmodligen legat i soffan och gjort åt ALL energi på att gnälla, tjata och tänka på hur jävla synd det är om mig så är så jävla sjuk, och så rastlös, och så ensam osv...

På grund av ett antal omständigheter och skruvade händelser bestämde jag mig för knappt ett år sedan för att ändra på en väldans massa saker. Saker som jag helt plötslig upptäckt att jag inte tyckte om hos mig själv. En av de värsta upptäckterna i mitt rannsakande var just mitt otroliga energiläckage. Jag har alltid, hela livet vart overloaded med energi, men aldrig förens i det ögonblicket tänkt på hur jag använder den.
Jag slösade så mycket energi på negativitet. Jag kastade energi på att tänka och irritera mig på hur jävla korkade och dumma människor som fanns överallt. På idiotiska saker jag gjort förr. På framtiden. På vem jag vill träffa osv. Framförallt slösade jag energi på att bli påprackad fel, brister, lögner, negativitet, aggressivitet, idioti och galenskap som inte ens var mitt. Det var någon helt annan människas. Men jag var på den tiden för rädd för att säga ifrån, vilket också var ett jävla energislösande - att gå runt o vara rädd.

Åter till mina sjukdagar efter den enorma parentesen:
Nu är det skilldnad. Jag märker den tydligt. Jag har lärt mig, och faktiskt blivit ganska bra! Givetvis behöver man skjuta av lite skarpa skott ibland. Kanske till och med kasta lite bomber då och då. Det är okej, bara man vet hur man rimligen avslutar, och ser till att vara man nog att be om ursäkt när siktet ballat ur o skotten därmed hamnat fel.
Det har som sagt inte alls vart någe vidare drygt att vara hemma. Jag har riktat energin på det jag kan göra istället för att sura o grubbla över vad jag inte kan göra.
På två sjukdagar har jag:

Läst halva Illusionisten, kollat på Tarzan, Övat Djembe-lir, Bytt strängar på guran, Dammsugit, Vart o handlat, Gått en långpromenad, Fixat Spotify, Lirat gitarr, Städat badrummet, Diskat diskberget, Lyssnat igenom ca 40-50 skivor - nya som gamla, Skrivit en jäkla massa här i bloggen igen, Laddat ner sesong 1 & 2 av Mia & Klara (Tack Céline, det fick mig att skratta, wonderful!), Skräddat ihop några Jeans, Plockat undan alla kläder som låg spridda hej vilt OCH jag har haft mitt längsta- och kanske också härligaste chatt-snack ever. Flera timmar långt. Galet men bra medicin!


Kanska många pra kräjjer alltså!

Jag vill avsluta med det här, bara så ni förstår vad jag gjort då det roliga i mig börjat pysa ur...


Vet inte vad det blir...



I snart tre timmar har jag suttit här i soffan med gitarren i knät, stirrat rakt fram på just ingenting och bara tänkt. Jag har tänkt så många tankar spretandes åt så många håll att jag inte vet om de gav mig något eller ej.
För att reda ut min tankehärva tänkte jag att jag ville, eller i vart fall behövde skriva någonting. Men det tycks inte bli något...

Jag är lamslagen. Medryckt. Betagen.
Jag har ingen riktig koll på vart jag ska lägga dem. Känslorna. De härjar just nu fritt omkring innuti mig. De far hit och dit och är så snabba att jag inte ens hinner fånga in dem och hålla dem i styr.
Hur sjutton blev det såhär!? Jag är ett levande frågetecken.

Jag är varm. Förvirrad. Antagligen glad...
- För nu skrattar jag lite för mig själv, rakt ut i tomma intet. Ventilerar. Undrar om jag har feber? Kanske är det Tabita det beror på...

Förvirrad är ändå en bra grej. Om man är förvirrad betyder det att man behöver ta reda på något för att sluta vara förvirrad. Och att ta reda på något som man inte riktigt själv vet vad det är ännu, det är ju som någon form av skattjakt!
Jag har en skattkarta i handen. Jag vet vart jag är. Jag ser vart det stora röda krysset är. Jag vet hur jag ska ta mig dit. Det jag inte vet är vad som döljer sig bakom det stora röda krysset. Vad kommer jag att finna om jag gräver där?

Är det värt att prova? Ska jag elda upp skattkartan och glömma bort den?
Den vackraste ädelsten? En oljelampa innehållande en ond ande? Ingenting - nitlott?


Jag sover på saken...

Oj oj oj...


Återigen ett långt glapp mellan skrivandet, jag vet, förlåt kära ihärdiga läsare. Dock väldigt smickrande att det fortfarande är cirkus femtio av er där ute som dagligen besökt bloggen trots att jag inte skrivit en bokstav på tre veckor. Tack!

Jag är ute i vårt avlånga land, härjar & far och har en alldeles fantastisk semester. I skrivande stund befinner jag mig i Arvika. Träffar vänner, gamla som nya och njuter fantastiskt mycket av såväl ensamhet som av sällskap, av tokvärme och av regn, av musik och av tystnad, av idiotisk alkoholkonsumtion och av slappa chill-dagar och i största allmänhet av den frihet och icke exicterande planering av semestern som jag i förskott planerade, hur skruvat det nu låter.

Utöver att jag har en tokbra semester så har jag bara härom dagarna upptäckt en sak som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera just nu. Jag är medveten om att följande för somliga kan låta lite galet, men detta är jag och mitt sätt att leva mitt liv på, inte ert som tycker det är galet... Stay out! =P
Innan jag for iväg hemmifrån och tog semester hade jag vissa hållpunkter inprickade. Dessa hållpunkter var egentligen i grunden baserade på en sak. Kvinnor. Det finns några tjejer på spridda platser som gärna ville att jag skulle komma förbi o hälsa på under semestern, och jag hälsar gärna på dem... trodde jag i alla fall.
Vad är det då jag kan ha upptäckt som jag inte kan hantera just nu?
Nu kanske du sitter där, håller andan och med spänning, långsamt läser dessa rader. Kanske du nu börjar rodna lite och nästan tror, fast ändå inte, att jag tänker säga något i stil med att jag upptäckt att jag är bög. Om så är fallet så kommer jag nu att göra dig besviken men kanske på samma gång lättad, det är inte det jag nu skall förtälja.

Jag har nämligen, mitt under min semester funnit mig själv i ett kärlekskranksmoln. Ni vet ett sånt där moln bestående av någon typ av stoff som Amor, kärleksguden, har i sin lilla skinnpåse på magen och kastar ut på uppenbart oförberedda människor. Detta gudastoff gör mig inkapabel till att ens titta på en vacker tjej utan att bli smygkkär. Tankarna flyger genast iväg om hur vi ligger och omfamnar varandra. Vi pussas, skrattar och fnittrar. Ni vet, sådär som bara nykära gör.  Jag burrar ner mitt huvud i hennes hår kysser hennes hals och andas med djupa andetag in den ljuvaste doft som just då exicterar i hela universum. Doften av den flicka jag älskar. Doften av kärlek.

Ja ni hör ju själva. Hur i helvete ska jag kunna fortsätta min planerade färd? Jag kommer ju komma hem till Stockholm i början på augusti och vara kär i ohanterbart många. Det uppstår ett saligt virrvarr och förmodligen kommer jag ha lovat dem alla saker kors och tvärs. Situationen är given, ett värre treangeldrama än sunsetbeachfans någosin upplevt ligger framför mina fötter om det är så att jag väljer att fortsätta rutten.
Nej tack. Jag borde lägga benen på ryggen, rymma hem till min trygga lägenhet och gömma mig tills denna knepiga sjukdom gått över...


...eller så kanske jag hittar någon helt fantastisk.
någon bedårande.
någon ljuvlig.

Spioneri?

Jag är övertygad om att flertalet av er där ute vet precis vad jag pratar om då jag säger att man ibland genom syn eller hörsel upplever något som påminner en så mycket om sig själv och sitt eget liv att det nästan blir lite läskigt. Nästan som om någon har gått och spionerat, inte bara på det man gjort utan även också på något jävligt hemligt vis även lyckats spionera på ens tankar och känslor. Visst har även du kännt så någon gång, eller?
Detta hände mig just exakt nu:



Tragiskt nog heter albumet på vilket denna låten finns "Singel"... hm.

Nytt tema.



Som ni märkt har jag inte skrivit något på länge nu. Detta beror, precis som förra avbrottet, på att jag helt enkelt inte haft någon vidare inspiration. Jag har inte vetat alls vad jag vill skriva om. Men idag slog det som en blixt från klar himmel ner en idé.
Jag stampar ner kicken, slänger i en växel och vrider om handtaget för fullt. Nu återstår helt enkelt att se hur många idéstenar jag kan spinna iväg ur vad som nu känns som ett hav av makadamm.
Som vanligt när det är jag som kör, så blir det inte livsfarligt för mig utan för alla andra runt omkring,
- så släng på hjälmen, nu bär det av!

Tema - Bekännelser

Nyare inlägg
RSS 2.0