Hm...
Nu har det åter råkat bli sådär FÖR längesedan jag skrev något här. När jag inte skriver här betyder det oftast, har jag märkt, att jag är ute o gör något med mitt liv. Att jag är ute och upplever lite äventyr. Det kanske inte är helt illa det heller. Att upptäcka saker och vara med om äventyr. I alla fall inte i en fullt vanlig människas liv. När det gäller mitt liv är det visst lite annorlunda. Det är ibland lite för spontant, oplanerat och fartfyllt för att jag ens ska hinna med att känna efter eller reflektera över situationen.
Nu har jag i alla fall tagit lite luft, snart vart nykter i två dagar och fått möjlighet till att börja reda ut och fläta ihop det som hänt de senaste två veckorna av mer eller mindre galenskap. Det jag känner överlag är två saker. Fy fan vilken RÖJBRA semester jag haft denna sommar OCH fy fan vad det ska bli skönt att börja jobba, styra ihop livet och få lite rutin på saker igen.
Jag känner hur tärd min kropp är. Både inuti och utanpå. Det har minst sagt gått hårt till denna sommar. Upplevelserna är outtömliga. Så mycket vänner, nya som gamla från när & fjärran. Så oändligt många fantastiska partynätter. Så många mysiga grill & chillkvällar. Så många buss-, tåg- och bilresor... och så mycket galenskap. Woow! Det är helt klart värt att jag känner mig lite tärd. Ofta är det ju så att det som är bra för själen inte är lika bra för den fysiska kroppen. Jag är hellre lycklig i själen jag.
Random:
I torsdags då Jonte, Elin, Tobbe, Camilla och jag skulle fara från Arvika till Stockholm i bil med släp pajar bilen i närheten av Kil (ca 40 min körning). Vi kopplar bort släpet. De vänder bilen för att hämta en annan och jag offrar mig att sitta kvar i släpet och vakta. Det är jävligt kallt. Det är jävligt regnigt. Det är mitt ute i ingenstans OCH det tar en och en halv timme för dem att ta sig tillbaks med en ny bil. Dessutom DÖR min telefon. Så där ligger jag inne i släpet och filosoferar. I had the time of my life... NOT!
Utsikten från släpet var ju jävligt mustig. med karaktär.
Killen i släpet. Mustig. med Karaktär. Lagom uttråkad.
Nu har jag i alla fall tagit lite luft, snart vart nykter i två dagar och fått möjlighet till att börja reda ut och fläta ihop det som hänt de senaste två veckorna av mer eller mindre galenskap. Det jag känner överlag är två saker. Fy fan vilken RÖJBRA semester jag haft denna sommar OCH fy fan vad det ska bli skönt att börja jobba, styra ihop livet och få lite rutin på saker igen.
Jag känner hur tärd min kropp är. Både inuti och utanpå. Det har minst sagt gått hårt till denna sommar. Upplevelserna är outtömliga. Så mycket vänner, nya som gamla från när & fjärran. Så oändligt många fantastiska partynätter. Så många mysiga grill & chillkvällar. Så många buss-, tåg- och bilresor... och så mycket galenskap. Woow! Det är helt klart värt att jag känner mig lite tärd. Ofta är det ju så att det som är bra för själen inte är lika bra för den fysiska kroppen. Jag är hellre lycklig i själen jag.
Random:
I torsdags då Jonte, Elin, Tobbe, Camilla och jag skulle fara från Arvika till Stockholm i bil med släp pajar bilen i närheten av Kil (ca 40 min körning). Vi kopplar bort släpet. De vänder bilen för att hämta en annan och jag offrar mig att sitta kvar i släpet och vakta. Det är jävligt kallt. Det är jävligt regnigt. Det är mitt ute i ingenstans OCH det tar en och en halv timme för dem att ta sig tillbaks med en ny bil. Dessutom DÖR min telefon. Så där ligger jag inne i släpet och filosoferar. I had the time of my life... NOT!
Utsikten från släpet var ju jävligt mustig. med karaktär.
Killen i släpet. Mustig. med Karaktär. Lagom uttråkad.
I fredags blev vi (Jon, Malin, jag) knivrånade i svarttaxi. Jag hade i förväg gjort upp ett pris på 150 kr med chaufförn'. Väl framme säger han 250kr. 150, säger jag. 250 säger han, och tennismatchen är i full gång. Efter ett antal bollar fram och tillbaks över nätet säger Malin irriterat; "nej nu skiter vi i det här och drar". Då blir chaufförn tokig och drar fram en kniv. Jag är på helt fel humör för att orka reagera på ett rationellt vis. Jag har liksom ingen energi kvar för att tillverka rädsla. Jag reagerar helt enkelt med att helt lugnt, uttråkat som i en suck säga något i stil med; "Men maan, ska'ru verkligen dra fram kniven nu? Ärre såå eller?"
Han sitter psykopataktigt med kniven lite ostyrigt i luften och säger enbart en sak; "Två-hånndrofemti!" Jag försöker fortsätta att säga, "hörru lägg ner kniven, det var ju inte det vi kom överens om". Han svarar, något högre en innan "Två-hånndrofemti!" Efter ganska lång tid inser vi att vi inte kommer komma därifrån, i alla fall inte ohuggna, utan att behöva ge han "Två-hånndrofemti!" spänn. Usch, vilken idiot! Vi polisanmälde såklart. Så hoppas idioten åker dit så ingen annan behöver vara med om samma sak.
Han sitter psykopataktigt med kniven lite ostyrigt i luften och säger enbart en sak; "Två-hånndrofemti!" Jag försöker fortsätta att säga, "hörru lägg ner kniven, det var ju inte det vi kom överens om". Han svarar, något högre en innan "Två-hånndrofemti!" Efter ganska lång tid inser vi att vi inte kommer komma därifrån, i alla fall inte ohuggna, utan att behöva ge han "Två-hånndrofemti!" spänn. Usch, vilken idiot! Vi polisanmälde såklart. Så hoppas idioten åker dit så ingen annan behöver vara med om samma sak.
Kommentarer
Trackback
